Det var den första vårdagen 2019. Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag stod med gråten i halsen och höll Diamanten medan vår vänlige veterinär gav honom den spruta som strax fick Diamanten att en sista gång lägga sig ned.
Så var han borta. Lugnt och värdigt. Veterinären sade ”hej då Diamanten” strax innan Diamanten föll till marken, och ägnade sedan tid till att se till att jag mådde bra. Jag tackade honom och han åkte vidare på nya uppdrag.
Diamantens gamla tänder klarade inte sin uppgift längre. Han hade haft svårt att tugga en längre tid. Vi hade dragit ut en tand som satt löst och det verkade bli bättre, men han förblev lika mager och snart märkte jag att han ändå inte kunde mala sitt foder. Då fick det räcka. Hans tid var ute, 29 år gammal.
Jag upptäckte det på kvällen och beställde avlivning och bort-transport dagen efter. Veterinären kom direkt men bilen dröjde två dagar.
Nu i efterhand känns det bra att diamantens kvarlevor låg där några dagar.
Hans kamrat sedan 15 år, Escyro, stod i mer än ett dygn bredvid honom, i hagen på andra sidan staketet, och liksom vakade över honom eller väntade på att han skulle resa sig. Vid något tillfälle verkade Escyro inse hur det var fatt och gick tillbaka till sitt liv. Han hade fått sörja Diamanten i lugn och ro.
Diamantens kropp låg på sidan med benen rakt ut, som om han sov, där jag passerade några gånger om dagen när jag skulle fodra de andra hästarna. Varje gång jag gick förbi kändes det allt mindre som Diamanten. Hans blick var borta. Hans öga var frostigt. Hans speciella temperament var borta. Där låg hans vita vinterlurviga flugprickiga kropp, men det var inte Diamanten.
När Escyro lämnade honom kändes det som om Diamantens själ lämnade och det som låg där på platsen var nu bara ett tomt skal.
Att ha honom liggande där två dagar och två nätter och passera platsen flera gånger om dagen blev ett fint sorge-arbete. När lastbilen kom och hämtade honom var det inte längre Diamanten. Diamantens själ lever vidare i våra minnen.
