Ingela och jag lastade våra fyra-åringar och åkte på en liten Pay and Jump som vår kamrat Cia ordnade hemma hos sig under det blygsamma namnet Björryd Grand Prix. Vi funderade fram och tillbaka, men valde att göra det enklaste enkla och var med i klassen ”bom på marken för hand”. Vi ledde alltså runt våra små hästar över bommar på banan och fick rara applåder av den lilla publiken.
Det är 20 år sedan jag senast var med på ett evenemang, mer än en och annan kurs. Trots att detta var ett mycket litet arrangemang så kände jag igen mycket från min tävlande tid. Jag känner igen blandningen av folk till häst och fots, fikakorgarna, pausmusiken, korvståndet mm. Och jag kände igen min egen nyfikenhet att liksom ta reda på hur allt fungerade när jag kom dit. Var är parkeringen? Var är ingången? Hur gör man? Det kändes på många sätt som jag mindes känslan att komma till en dressyrtävling.
Min reflektion över detta lilla evenemang var att jag upplevde mycket av det folk pratar om som positivt med tävling. Eftersom det var hemma hos en kompis så träffade jag vänner och kunde umgås med folk. Jag fick beröm för min lille häst och folk frågade om honom.
Under mina aktiva tävlingsår upplevde jag nästan aldrig detta på en tävling. Jag kände ju inte de andra tävlingsdeltagarna. Det var sällan någon som sade hej, aldrig någon som verkade glad att se mig och aldrig någon som frågade om min häst. Det hände väl någon enstaka gång att jag stötte ihop med någon bekant hemifrån, men för det mesta så upplevde jag att jag var bland främlingar, Inte ovänner – främlingar. Ungefär som när man åker tåg tillsammans: Där är folk, men man känner ingen och man umgås inte.
Samtidigt undrar jag: Om målet med tävlandet är att umgås – det uttrycks så ibland – varför då böka med att ha häst med sig? Man umgås ju enklare utan att släpa runt ett stort djur.
En mycket behaglig sak på denna lilla Pay and Jump var att mitt deltagande kändes helt prestigelöst. Jag var där och miljötränade min unghäst. Ingen mätte något, ingen jämförde något. Vi alla kom dit som jämställda ryttare och åkte hem som jämställda ryttare. Att slippa resultatlistor och jämförelser, det var väldigt skönt!
Förmodligen var det någon häst som vägrade och någon som rev något litet hinder så säkerligen var det ändå någon som kände sig ledsen och dålig. Det är svårt att undvika oberoende av vilket sammanhang det gäller, men jag tycker det är något som är värt att försöka byggas bort. Att det inte förekommer resultatlistor på P&R, P&J och liknande är en bra start.
Resten av dagen kände jag mig nöjd och glad, tillfreds ända in i själen. Eftersom det var nära och vi väl var där bara en timma så hann jag ju inte trötta ut mig. Men lugnet efteråt, det är något helt annat än jag minns från tävlingstiden. Detta skall jag skriva om en annan gång.
