Jag läser artikeln med Bo Tibblin i Hippson nr 2-2018 och känner mig inte lika ensam i mina tankar om dressyr längre.
Bo ser tillbaka till när den moderna dressyren utvecklades under andra hälften av 1900-talet [ .. ] utbildningens uppgift var att tillvarata de egenskaper som tidigare hade använts i den bruksinriktade verksamheten. Detta för att under tävlingsmässiga former visa att träningen av hästen har gjorts på ett ändamålsenligt sätt.
Detta stämmer med vad jag som ung lärde mig om dressyrens syfte. Dressyrtävling var en kontroll av att vi utbildar lämpliga brukshästar på ett bra sätt. Syftet med de andra sporterna begrep jag aldrig.
Bo vill se att god ridning – inte god avel – premieras. Den mest lydiga och välgymnastiserade hästen – inte den med mest uttryck och störst gång – skall vinna tävlingen.
För mig är sådana kommentarer balsam för själen.
Tyvärr har jag aldrig träffat Bo Tibblin, mer än att vi kanske har hälsat på varandra någon gång. Redan på 70-talet, när jag fortfarande red på ridskola, var Bo en auktoritet. Han var dressyrlärare på Strömsholm innan och efter att jag gick där, men inte just då. Det hade varit kul att träffa Bo någon gång och diskutera dressyrens utveckling.
Jag skulle vilja fråga Bo vad vi har åstadkommit den dag alla hästar är ”korrekt” utbildade. Vad har vi skapat mer än en sport? Vi lever i en tid där hästen inte behövs mer än för nöje och uppvisning, så varför har egentligen gamla gubbar som Bo och jag, och innan oss Dadde med flera, sådana åsikter om vad som är korrekt dressyr?
Men framför allt skulle jag suga åt mig och lyssna, om jag någon gång fick en stund med Bo på tu man hand. Bo är en förebild för mig lika mycket nu när jag är 57 som han var när jag var 17.
En intressant sak är att det bara är dressyren som utsätts för sådana här diskussioner från oss gamla gubbar. Man ser aldrig braskande artiklar om att hoppningen är på fel väg. Distans har varit i liknande blåsväder men mest är det bedömningssporter (reining, western pleassure, saddle seat) det diskuteras runt, så är det kanske bedömningssporter som triggar våra känslor?
Idag kan jag låta dressyrsporten göra vad den vill så länge hästarna mår bra. Idag kan jag strunta i ifall de lär hästen öka ”på fel sätt” eller får poäng för en passage som inte är klassisk. Låt tävlingsdressyren vandra vart den vill. Vi andra kan fortsätta rida som vi alltid har gjort ändå.
Vill dressyr-sporten närma sig cirkusen med trick och show, så var så god. Vi har idag en sport där ryttaren utför konster ovanpå hästen: Voltige. Vi kan mycket väl låta dressyren bli en sport där hästen gör konster under ryttaren. Så länge publik och deltagare är nöjda och glada gör det inget. Vi som vill rida annorlunda kan ju göra det ändå, utanför de stora arenorna.
Under tiden fortsätter jag att lyssna på Bo Tibblin och andra klassiker. Inte för att de har mera rätt, utan för att de rider på ett sätt som intresserar mig.