22 oktober 2009
Hej vem du nu är!
För mig har inriktning mot AR varit glädje! JAg har ridit för 3 olika med den inriktningen kan man säga. MArkus är en av dem.
Jag vill påstå att det är mycket beroende på instruktören och dennes kunannade att jobba på rätt nivå med ekipaget och det pedagogiska upplägget. Detta är enligt min mening en av Markus starka sidor.
Med andra ord tycker jag att du behöver inte tänka på allt det du rabblar upp samtidigt. Hos mig skulle det skapa spänningar, utan fråga din instruktör om vad du först ska inrikta dig på och \\\"hoppa över\\\" det andra så länge.
Â
Ridning ska vara lustfylld
Â
Hälsningar Helena R
[ Svara ]
Markus Holst 22 oktober 2009
På mig låter det mest som om du hamnat i fel akademiskt sällskap under fel instruktör.
För tio år sedan, innan begreppet "akademisk ridning" fanns och innan jag träffat Bent Branderup, hade jag en kurs utanför Borås. Jag startade morgondagens teoripass med att fråga eleverna varför de red dressyr. Jag fick långa och krångliga svar från dem. Alla försökte såklart svara "rätt". Efteråt höll jag en liten förklaring om att vi framför allt skall rida dressyr för att ha roligt.
För mig är den akademiska världen en befrielse. Jag slipper alla de krav om perfektion, rätt utrustning, rätt ordning på inlärandet mm, som tävlingsvärlden krävde av mig. Idag kan jag se på min häst, fundera över hästen och lära den det som passar honom och mig. Jag kan hoppa över galoppen om det inte passar, eller skänkelvikningen i skritt, eller galoppombytena i serier och istället ägna mig åt det som hästen och jag tycker är kul.
Därför har jag idag en tjok liten fjording som jag tränar passage och levader på. Han kan däremot inte galoppera. Det är för svårt. Jag har en "hispig hopponny" som jag mest arbetar för hand och övar courbetter med. Han kan förvisso galoppera med mig på, men blir mest nervös när man rider honom. Jag har en stor snygg lat tjuren Ferdinand som jag mest galopperar runt på ängen med. Han är fem år och kan faktikst inte så mycket mer än att galoppera runt på ängen. Han är inte så road av annat.
Akademisk ridning handlar för mig om att hitta det som hästen tycker om att göra, det som får hästen att vilja utvecklas och känna sig stolt. Att ge honom ett jobb han trivs med. Bent Branderup uttrycker detta som att vi skall ge hästen en livsuppgift den kan utföra med värdighet även i hög ålder. Därför blir jag så ledsen när akademiska ryttare och instruktörer mer och mer strävar efter att lära hästarna "rätt" saker i "rätt" ordning. Den formbundenheten är det omvända till ovanstående!
Ingen rörelse eller övning är ett mål i sig. De olika övningarna, liksom dressyren i sin helhet, är redskap för att få en friskare, gladare häst som känner sig stolt över sin vigare kropp och större kunnande. Den formbundenhet som du beskriver, är lika galen som tävlingsryttarens formbundenhet där varje rörelse syftar till att få fler poäng på tävling. Rörelser är bra om de förbättrar hästen, oberoende av hur de ser ut för ögat.
"Perfektionen" skall inte vara ett mål; det skall vara ett medel. Så länge hästen mår bra och vi har roligt, behöver vi inte titta på detaljer. Men om vi tycker att vår sluta inte ger den utdelning som vi avser, då får vi såklart börja titta på detaljerna. Kanske beror det på att hästen är för spänd i ryggen (vilken man kan se bland annat på ganaschböjnignen, som normalt kallas för ställning) eller så märker vi att hästen inte lyder oss tillräckligt, varför vi får öva sådant.
Om vi ser hur hästen rör sig i fritt tillstånd, ser vi sällan alla dessa perfekta saker som du nämner. Om hästen är lika vacker med oss på som den är i hagen, ja då har vi lyckats!
Vi får komma ihåg, att dressyren aldrig är ett mål. Dressyren är ett medel. Målet är att både du och hästen har roligt och mår bra. Hästar kan må bra utan att vara "perfekt" ridna. Så länge vi inte har roligt på bekostnad av hästens välbefinnande, är vi bra, akademiska ryttare. Pendanteri är bra om det främjar hästens hälsa, men oftast främjar det bara pedanter.
Som instruktör är det enkelt att leta fel hos eleverna och påpeka dessa fel långt in i absurdum. Om jag skall raljera, är detta ett lätt sätt för instruktören att hålla distans till eleven och vara överlägsen. Hela ridvärlden är rätt mycket uppbyggd på detta sätt. Vi är alla rätt duktiga på att tala nedlåtande om andra ryttare. Det är alltid lätt att hitta fel; saker som inte är perfekta. (Läs diskussionen om min tjocka fjording på ett annat ställe här på min sida).
Redan på Strömsholm lärde jag mig att vi inte skall värdera fel. Vi skall informera eleven om felen, inte värdera dessa. Viktigare är att vi som intruktörer och förgrundsfigurer lär oss vilka fel som behöver förbättras för att resultatet skall bli bättre, och vilke fel som endast skämmer för ögat. Än bättre är om vi kan visa eleven vad denna är bra på, för det är det bra vi skall jobba vidare med. Det är det bra vi skall använda.
Tyvärr upptäcker jag mer och mer trams inom "den akademiska rörelsen". Den liknar allt mer den hierarkiska tävlingsvärld jag så intensivt avskydde. Denna pendanteripress som du nämner är en av sakerna. En annan är att folk värderas efter hur många spön de ridit upp för. Trivsammare vore om vi värderades efter hur många ringar på vattnet och vilka positiva vibrationer vi skapar.
[ Svara ]
22 oktober 2009
Tack Markus!
Även jag skyr tävlings- och ridskolevärlden. Men om den börjar färga av sig på den akademiska världen måste det bero på något? Den mänskliga naturen? Att människan älskar att konkurrera? Att vi skapar någon sorts egen trygghet genom att mäta oss med varandra för att hitta just vår plats i hierarkin. (Ju högre upp destå bättre!)
Det vore underbart om alla människor vore "goda" och att vi kunde leva i harmoni med varandra. Men ridvärlden är en del av den övriga världen. Där råder inte harmoni. Vi får alla kämpa för "fred och frihet" om vi vill ha det. Inte bara på söndagar utan varje dag.
Vad jag vill säga är att allt börjar med oss själva. Beroende på hur trygga vi är, vågar vi oss ut på "djupt vatten" och börjar våga känna vad som är OK för mig och min häst. På den resan använder de flesta en "krycka". Den kryckan är våra instruktörer och våra ridkompisar.
Jag skulle vilja vara lika fri och modig i förhållande till mina hästar som du Markus. Men jag kan inte låta bli att snegla på mina andra läromästare och undra om jag gör rätt. Det vore underbart om jag bara kunde titta rakt in och rakt ned! Dvs se mig och hästen utan inblandning av "annat".
[ Svara ]
Markus Holst 22 oktober 2009
Jag har det ju väl förspänt här hemma, där jag kan pilla med mina hästar utan att någon ser på. I samma stund som vi får publik ändrar vi vårt beteende och rider mera för publiken än för oss själva. Vi förvandlar dressyren från en hälsogymnastik för hästen till ett sätt att skapa intryck. Vi flyttar fokus från att få en upplevelse genom min och hästens gemensamma arbete till att få en upplevelse, bekräftelse, från de ögon som beskådar oss.
Jag märkar den förändringen om så bara Ingela är här och tittar. Då vill jag mera visa utvecklingen sedan sist; imponera, liksom.
Ibland kan vi tillåta oss att rida för publiken, och skryta. Men då skall vi veta att vi gör detta och inte tro att vi utbildar vår häst, elelr att detta är att utbilda en häst. Har jag åskodare här, vilket ju händer rätt ofta numera, när jag har elever kommandes hit, planerar jag innan jag sitter upp vad jag vill visa dem under ridpasset. Ofta handlar det om att visa något som vi pratat om under morgondagens lektioner eller teorifika.
Det skulle idag aldrig fungera för mig att ha mina hästar i ett kollektivt stall där det jämt fanns folk och kommegtarer omkring mig. Jag skulle inte få ro att njuta. Ensligheten på Skogsryd har gjort mig bortskämd.
Varför är vi igentligen så rädda för att få vår ridning bedömd? Varför söker vi bekräftelse utfrån, från andra, på vår ridning? Varför är vi människor så allmänt dåliga på att säga "jag är jag och jag är bra"?
På mina kurser har jag ibland bett mina elever säga tre saker som de är duktiga på som ryttare. Det blir förvånandsvärt tyst och alla skruvar generat på sig. Däremot häver vi alla gärna ur oss nedvärderande omdömen om oss själva, Vi berättar gärna högt och tydligt vilka dåliga ryttare vi är.
Troligen beror detta på att vi då bygger upp en skyddsmur mot jantelagen. Om vi inte förhäver oss, får vi inga glåpord. Bättre är att tro på oss och inte lyssna på belackarna.
En styrka jag alltid har haft, är att jag hellre trott på min egen logik, än på förståsigpåares expertkommentarer. Visst har jag också ofta färgats och blivit osäker av sagda och lästa saker, men detta har sällan tagit ifrån mig viljan att experimentera; att prova nya vägar inom ridningen och att testa om det som ridläraren anser fel, verkligen är fel.
[ Svara ]
22 oktober 2009
Ja, jag upplever då att det numera är stora PRE-hästar med kapson, snordyra huvudlag med lika dyra bett och ännu mer snordyra sadlar, som är de "finaste" AR-ekipagen...
Det här är väl något som händer med alla inriktingar? Se bara på Westernridningen, i början var det många som hade travare och allt möjligt och red western på, och idag tycker jag mest det verkar vara hästar framavlade för western som används (undantag finns ju alltid).
Jag tror att alla nya grenar/inriktningar är mer öppna i början, och sen förändras det.
Sen tycker jag också att det är skillnad på AR och MR (Markus Ridkonst) eftersom MR-konsten fortfarande är jordnära och riktar sig mer på själva ridkonsten än på utrustning och status.
[ Svara ]
Markus Holst 22 oktober 2009
Där har du en anledning till, till att jag känner mig mer och mer främmande inför den akademiska rörelsen, alla dessa saker har jag diskuterat med "ridderskapets" svenska företrädare, och eftersom vi inte kom fram till en gemensam hållnign eller ens ett samförstånd, begöärde jag mitt urträde ur "ridderskapet" för ett år sedan.
Tyvärr har jag hört akademiska insturktörskolleger uttala sig i ordalag om att det ju inte är lönt att utbilda en dålig häst. Jag menar att framför allt den dåliga hästen behöver god ridning!
[ Svara ]
22 oktober 2009
Ps. Att rida ensam har dock gjort mig till en uttråkad ryttare :( Jag tycker att jag inte kommer någonvart, det som vi är dåliga på är vi fortsatt dåliga på, och det vi kan är tråkigt att göra eftersom vi kan det... Så jag önskar att jag stod i ett kollektivt stall på det viset, att man blir mer motiverad, pratar med andra om olika övningar och dessutom blir det lättare att komma iväg och träna eftersom andra också åker iväg - man rycks med lite.
Tyvärr är det ju ganska långt till dig Markus, och P blir fortfarande väldigt uppjagad under och efter transport, men kanske att vi tar mod till oss och kör på en dagstur med träning (dock får P bestämma hur mycket vi kan göra, det kan nog inte bli tal om två lektioner, utan en isåfall, så att jag kan köra hem strax efteråt. När han vant sig kan han säkert stanna längre och vara med på en "två lektions-dag" med tillhörande teori som du skriver om - men lilla P är dyngsur efter 30 min transport, och står och skakar frenetiskt ungefär en kvart efter att han kommit av, så vi får utöka långsamt. Det som ger honom mest ångest är nog inte själva resan, utan ovissheten om vad som ska hända. Han har ju flyttat en del, från Holland och hit (möjligen via danmark?) och sedan i försäljningsstall i skåne, till ridskola i Skellefteå (!) och sedan reklamerades han tillbaks till försäljningsstallet så han fick bo i ett annat försäljningsstall - sedan till föregående ägare som sedan lämnade iväg honom på tillridning inför försäljningen, sedan till mig och så bytte jag stall till nuvarande vinterstall... Så lite kan man väl förstå hans ångest!
/My - hönsmamma
[ Svara ]
24 oktober 2009
Sayonarah, min egna personliga åsikt är att hästar inte är \"smarta\" nog, att förstå vad som händer efter transporteringen. tex vår ponny tvekade att gå in i transporten efter ett flertal transporter til veterinären, men det tror jag beror på att det gjorde ont att åka,(kotledsinflamation) inte att det kommer att gör aont när jag kommer fram...
Har du provat att transportera ihop med nån annan häst, eller en kamera i transporten, för att se om nåt stör? Kanske det är äckligt när lastbilat svischar förbi, eller regnet tränger in...
Tycker din häst det är jobbigt när du tränger in honom mot en vägg, eller i trångt läge ?
Det är tråkigt att inte kunna transportera sin häst med gott samvete, för trots allt så sker ju mycket roliga grejor utanför stallplanen !!!
[ Svara ]
24 oktober 2009
Tusen Tack för alla härliga \"svar\" på mitt inlägg om Ar och glädje!!
Och Tack för att ni har svarat fastän att jag valde att vara anonym!!
Tusen Tack Markus - det kändes otroligt befriande att läsa dina inlägg!!
Jag har en hel del att tänka pÃ¥ här framöver och hoppas att jag kommer fram till nÃ¥got vettigt beslut vad det gäller min ridning. Jag ska till och börja med lita mer pÃ¥ mig själv och därigenom komma fram till vad jag tycker att jag och min häst ska lägga tonvikten pÃ¥ i träningen i nuläget. Jag ska plocka bort en del saker som jag hoppas till viss del löser sig själv sÃ¥ smÃ¥ningom och gör det inte det sÃ¥ fÃ¥r vi titta pÃ¥ det längre fram. Jag skulle vilja berätta mer om grundproblemet för mig och min häst men eftersom jag just nu vill vara anonym sÃ¥ stoppar jag här.Â
Bra ordspråk förresten i slutet av dina inlägg! Gillar det helskarpt!!
Hejdå från mig i Norrland igen!
[ Svara ]
25 oktober 2009
Besökare: Njaee, jag håller faktiskt inte med, han går ju snällt på transporten och jag tror faktiskt ändå att hästar är såpass smarta att de kan koppla ihop transporten med vad som händer efteråt. Ta t ex min tant C som gick på boskapsbilen varje år, för då visste hon att hon skulle på bete. Hon var helt vild och ohanterad och levde som vildhäst, så varför skulle hon gå på transporten om hon inte visste att det ledde till något bra? En transport är ju aldrig bekvämare än att inte transporteras - jag tror en vildhäst föredrar att förbli på marken om de får välja. Alltså måste hon ha vetat att det var sommarbetet som bilen förde henne till. Likadant när sommarbetet var slut, så visste de att boskapsbilen betydde nytt ställe med mer mat. Alltså betydde boskapsbilen alltid något positivt.
Jag vet att hästar är långt ifrån så intelligenta som vi människor ofta tror, men att de inte kan förknippa transporten med slutstationen tror i alla fall jag är fel.
Numera, när tant C inte längre åker på några roliga resor (träningar och dylikt) är hon mer skeptisk till åkandet. Förut gjorde vi 99 % trevliga resor och då gick hon på själv, numera åker vi nästan bara transport till veterinären för våra årliga kontroller (vaccinering och tandraspning, mm) och då är hon lite mer svårövertalad även om hon till sist går på.
Och om P tyckte själva resandet var obehagligt skulle han nog inte gå på transporten. Han vet nog att transporten innebär otrygghet, eftersom den tar en till nya ställen hela tiden. Och lösningen på vårt problem är att åka mer transport, så att han förstår att han inte ska flytta och må dåligt, utan att transporten betyder kul saker - vi är på g med det, vi har åkt på kul och trevliga saker som P gillar, men vi får ta det långsamt :) Om vi åker till Markus för första gången, kommer P vara hysterisk när vi kommer fram, och kommer så vara i ett tag eftersom han inte vet vad som ska hända. När vi sen tränat och åkt hem igen har han förstått att Markus plats betyder "roligt" och nästa gång han åker släp och kommer till Markus, så vet han var han är och slappnar av mer omgående. Om vi fortsätter att åka på bara roliga saker (hoppas slippa veterinärbesök) så kommer han till sist också att veta att resan inte behöver betyda flytt - utan den betyder roligt.
/My - som älskar att försöka precisera hästars intelligens eftersom jag ofta tror vi överskattar den... Men här håller jag inte med.
[ Svara ]
25 oktober 2009
Ps: Till urpsrungsinläggsskrivaren :) Jag kom precis på att jag nog inte ska gnälla, enligt eniro har jag 2,5 h körning till Markus, det är ju bra mycket längre från Norrland - vilket är jättesynd då jag tror att du skulle uppskatta att träna för Markus någon gång! Det är HELT annorlunda mot någon tränare jag någonsin ridit för :o)
[ Svara ]
09 augusti 2010
Prova westernridning, det är sann ridglädje! Fritt och härligt! Hälsningar Yvonne
[ Svara ]
09 augusti 2010
Westernridningen har nog sina baksidor också när det gäller prestige.
Jag tror man får hitta den tränaren som man funkar bäst med och framför allt dom människorna som man omger sig med på träningarna! Innan var jag alltid gråtfärdig av nervositet, nu är jag bara lite nervös ibland ;-)
/Rebecka.
[ Svara ]
11 november 2010
Nu vill jag lägga mig i den här "tråden" lite. Jag rider sen ca 12år tillbaka akademisk ridkonst. Började för Christina Drangel och tack vare hennes kunskap, pedagogik mm har jag idag en fullt frisk 33-åring. Jag och med mig vetrinärer hävdar att hon idag antagligen hade varit slaktad om jag inte börjat med akademisk ridkonst. Då denna inriktning inte hade något emot vad för häst du kom med, vilken utrustning du red med (så länge den passade) eller vad du gjort tidigare blev detta en underbar vändning i våra liv. Vi blev nybörjare igen och lärde om och se på trissor när hästen efter ca ½år tyckte det var roligt att gå in i paddocken!!
Idag tränar jag fortfarande akademisk ridkonst och lär mig på varje lektion, en känsla... för det är det ridningen handlar om!
Men, vad jag egentligen vill säga att, idag missbrukas ordet/namnet akademisk ridkonst. Detta är ENDAST Bent Branderups koncept.(PUNKT) När man rider akademisk ridkonst, följer man hans utbildningstrappa/koncept, vilket jag bara älskar. Det finns ett system, en väg att gå för att nå det mål som vi alla har, oavsett vem eller vad du rider. (hoppas jag att alla har). Stärka hästen, mentalt och fysiskt! En sak som också är underbart, alla rörelser, egentligen allt vi gör i denna ridning har ett syfte. Detta är viktigt att komma ihåg! Varför rider vi en öppna!? Jo, för att lära hästen att trampa in under sin tyngdpunkt! Att lära hästen att det finns 2st bakben, som vi förmedlar uppgifter till via skänkeln!mm
Sen det här med "attityden" hos AR instruktörer, den har jag själv inte upplevt negativ. Jag tränar för Christoffer och Bent. När jag får en möjlighet för Birgitta J.
Det är mycket tjöt om ridspön, ringar, riddare och väpnare. Men tanken Bent hade med detta är fantastisk! Att få ett system på det, han kan inte lära hela världen sitt koncept, utan får förmedla vidare till andra som kan lära nybörjare!
För mig och mina hästar är AR, glädje, styrka, elegans, kraft, och positiv energi.
Mvh Marie Nicander med hästar
[ Svara ]
