Tävling : Känslor efter Gångartstest

«Föregående - Nästa»
28 maj 2018

Jag följde med Ingela på gångartstest för arabhästar. Det var ett litet evenemang med 13-14 hästar i Skåne, det första gångartstestet i Sverige för araber. Eva-Karin Oscarsson och någon mer dömde.

Som föreställning, vi satt ju på läktaren, var det ju sådär småsömnigt och enformigt som de flesta häst-evenemang är. Det kom in två hästar, red runt en stund – och gick ut. Och så dags för två nya hästar. Mer spännande än så blir det ju sällan på enklare häst-evenemang.

Eftersom det var första gångartstestet för araber i Sverige och en förhållandevis liten ras (i alla falla jämfört med hbl och de gångartstest man brukar se och läsa om) så var det ju lite nybyggar-anda och rätt mysigt ändå. Nybyggar-anda gillar jag. Det var bara ett par ”proffstränade” hästar. De allra flesta reds, som jag förstod det, av sina ägare och inte av professionella utbildare. Det gillar jag också.

På vägen hem tyckte vi att bedömningen hade varit rätt och riktig. Hästarna fick ungefär den rangordning vi hade givit dem, även om vi såklart i förväg inte var bekanta med poäng-skalan, och även de muntliga omdömen Eva-Karin gav höll vi med om.

Min fundering på vägen hem var om det hade vart kul att vara med. Njä, kände jag. Dels gillar jag inte den långa resan. Sådant är inget för mig. När vi åkte utan häst gick det ju att rätt enkelt åka fram och tillbaka på samma dag.

Jag har ju heller ingen arab som klarar en sådan resa, men det är ju en i sammanhanget världslig sak.

Därefter kände jag att eftersom Eva-Karin gav de omdömen och kommentarer som jag själv hade tänkt runt ekipagen försvinner ett skäl att vara med. Det tillför ju inget att få kommentarer som man håller med om. Jag hade nog hållt med om det hon sa om mina hästar också och då finns det ju ingen anledning för en sådan utflykt.

Det kändes inte som jag skulle ha lust att vara med.

Men så gick det tre timmar. Det var lång väg hem. Där jag satt vid ratten slog det ned som en bomb över mig: De som var där med sina hästar var det nog inte i första hand för att lära sig något om dem. Många av de flickor jag såg rida där var nog med för att de ville klä sig fint, visa upp och känna sig stolt över sin häst och få några glada kommentarer om den. De var där för att det var en trevlig utflykt och de ville vara med och leka, få några minuter i rampljuset för sig och sin häst.

På något sätt fick jag en kort insyn i de känslor och den glädje som deltagarna nog kände. Jag kunde förnimma en känsla av delaktighet, stolthet och glädje när jag försökte sätta mig in i flickornas känslor när de red.

Det tog mig 45 år att få en inblick i detta. De allra flesta ryttare är med på uppvisningar och tävling för den glädje de känner över att vara en del av evenemanget och för att de vill visa upp och känna sig stolta över sin häst, och kanske även över sitt eget ridkunnande.

Så har jag aldrig tänkt. För mig har ju tävling och liknande varit likvärdigt med ett examensprov. Min känsla inför det, som jag minns det, har varit densamma som inför proven i skolan, bilbesiktningen, mönstringen till lumpen och liknande tråkiga saker där man förväntas få ett besked som sin (eller bilens) status. Tävling, premieringar och andra häst-evenemang jag har deltagit i har på något sätt varit saker jag gjort för att slippa göra igen, ungefär som när folk gör högskoleprovet: Man vill lyckas så bra att man slipper göra om det.

Därför tävlade jag. Åtminstone är det den anledning jag kan leta fram nu när jag tänker tillbaka.

Om jag skall leta fram något häst-evenemang där jag känt mig delaktig får vi gå tillbaka till 1984 när jag visade Kalle på kvalitets-testet. Där kände jag mig stolt och liksom inne i aktiviteten. Den gången trodde jag ju att vi gjorde aveln en tjänst när vi visade våra hästar. Det var nog därför jag kände mig delaktig.

https://markusholst.com/ryttarforum/31/mitt-hastliv/13618/kvalitets-test

Jag måste reda ut varför jag trots det här tävlade så mycket som jag gjorde. Det låter ju helt galet.

Hälsningar,
Markus Holst

30 maj 2018

Jag, 46 år gammal, red för första gången min egen häst på dressyrtävling för tre veckor sedan. På en tioårig häst som jag själv ägt och haft i hela hans liv. Hästen skulle kunnat gå långt med en annan ägare... Klassen? LD:1. D.v.s. inridning och alla halter i skritt, en del trav men inte ens en volt. Jag var så sjukt stolt över att jag klarade det! För mig handlade det just om delaktigheten, om att känna att jag och hästen klarade av tävlingssituationen, och att få någon annan än tränaren att se oss rida och få lite feedback. Jag tycker det är oerhört viktigt att ridklubbar ger tillfälle för både unga och gamla ryttare att få tävla på den nivå där de själva just då befinner sig, att ge utrymme för att just känna glädjen och delaktigheten i smått också.

[ Svara ]

Markus 30 maj 2018

Det håller jag med dig om! Att känna delaktighet är viktigt. Tyvärr är det en av sakerna som är svårt för mig vid de flesta häst-evenemang. Jag känner mig mera som betraktare än som delaktig. Jag önskar att jag var som du.

[ Svara ]