Lisen Bratt ”flaggade” nyligen för att börja tävla igen, och beskrev hur hon längtade efter att åka iväg tidigt själv med en häst till en tävling.
Det verkar som om mycket av det man förväntas gilla med att tävla var allt sådant som jag inte tyckte om med tävlandet.
Tävling börjar alltid i svinottan. Egentligen börjar det redan kvällen före med tråkjobb som att packa bilen, fläta hästen, kanske schamponera hästen om man är ambitiös, och allt sådant. Jag var alltså i säng sent och gick upp tidigt efter för lite sömn. Hela dagen var jag alltså trött.
Sedan var det två timmar i bilen tills vi var framme. Där var jag på en plats med folk som tittade misstänksamt på en men aldrig sade något. Att man umgås med dem man tävlar mot märkte jag aldrig av. Nu är jag ju rätt blyg så jag sträcker ju inte fram handen och presenterar mig för folk som inte ser angelägna ut att lära känna mig. Kanske gör andra det, men om de gjorde det borde jag ju märkt det.
Tävlandet är alltså en dag i ensamhetens tecken. Den biten stör mig egentligen inte, just eftersom jag inte är så social. Det känns mest bökigt att försöka umgås med folk när man har en häst att ta hand om. Det gör jag hellre över en kaffekopp i köket. När jag skriver detta inser jag att ”umgås” kanske betyder annat för andra än för mig. Att umgås innebär för mig att samtala. Att göra saker bredvid varandra (du rider din häst medan jag rider min) är för mig inte att umgås, lika lite som man umgås när man sitter bredvid en främling på bussen.
I alla fall: Leta rätt på sekretariatet, startanmäla sig och hämta nummerlappar, ut med hästen och trängas på en framridningsbana tillsammans med andra ryttare som inget säger men tittar misstänksamt på en så man mest känner sig ivägen. Vara nervös, undra vad klockan är, när är det dags? När skall jag ta av jackan?
Så in på banan i sex minuter.
Efter det skall man alltså lasta på, tillbaka till sekretariatet så de får nummerlapparna i retur, hämta en kritik där det stod "för långa tyglar" och "lite för fort", och åka lika långt hem igen, trött som jag vet inte vad.
Så upplevde jag det. Ibland skulle man dessutom strosa runt och ha långtråkigt i väntan på att rida nästa start. Jag brukade försöka sova i baksätet på bilen då.
På något sätt hade jag förväntningen att de där sex minuterna inne på banan skulle åstadkomma något, kanske en känsla, som gjorde att alla uppoffringar, all tristess och all trötthet kändes värt besväret. Fast det hände aldrig. När jag kom hem var jag mest trött. Någon känsla som gjorde dagen värd allt jobb infann sig aldrig.
Jag har börjat förstå att de som tävlar ser hela dagen som en trevlig utflykt och hela upplevelsen som en tillgång som skapar någon typ av mervärde. Kanske upplever de samma sak som när Ingela och jag åker iväg på upptäcktsfärd i nejden och helt enkelt har trevligt tillsammans medan resan pågår. Om det är så det skall kännas gör jag bäst i att inte tävla igen.