Min lilla tävlingssatsning går framåt. Jag har lärt mig hur tävlingsdatabasen fungerar, jag har ordnat med mitt gröna kort, jag har läst igenom TR från pärm till pärm för att lära mig alla ändringar de senaste 20 åren, jag har skaffat mig en ridjacka och lärt mig programmet. Jag har även huvudet fullt med saker som jag skall göra med min lille häst så han kommer väl förberedd när det väl är dags någon gång i höst.
Det enda jag inte har gjort är att rida honom. Sedan tävlingsplanerna började gro har jag bara ridit ett ridpass och det var på Pirre som ju inte skall tävla. Nu beror det ju till stor del på vädret, men det är många ridpass som försvunnit på grund av bristande lust.
Trots att jag alltid betraktat mig som ryttare och nästan alltid haft en dröm om ett stort ”sen” eller ”snart”, så har jag väldigt svårt att motivera mig till att träna. På något sätt vill jag att målet liksom skall komma seglande till mig utan ansträngning och att jag skall ha allt det där bakom mig. Jag längtar inte efter att göra det utan efter att ha gjort det.
Bäst rider jag när jag känner att jag har all tid i världen på mig, att inget är bråttom och att framgången får komma när den kommer, någon gång i en obestämd framtid. Ändå känns det lite spännande att försöka rida en liten tävling i höst. Jag önskar bara att det gav mig lust att träna, men det gör det inte.
Under några år höll jag ju på med tillridningshästar och tog emot ponnyhingstar till bruksprov. Speciellt hingstarna tyckte jag var mördande tråkigt. Saker som har en deadline dödar mitt intresse att anstränga mig.
I en film på TV för åtskilliga år sedan sade en karaktär ”Det finns två sorters människor, de som drömmer om att göra saker och de som får saker gjort.” Jag ingår absolut i den förra kategorin. Det hänger nog ihop med någon svårighet att hantera krav och förväntningar. Nu som gammal gubbe är det väl så dags att göra något åt det, men jag önskar att jag genom livet inte bara drömt utan ansträngt mig mer med att nå det jag vill, vad det nu egentligen är.
Under de år jag tävlade ”aktivt” kunde jag ofta se fram emot tävlingssäsongen under vintern, men ju närmre tävlingarna kom, ju mer ”upp till bevis” började närma sig, ju mindre lust till alltihopa kände jag. Denna gång hoppas jag att lusten växer efter hand.