Idag skulle jag som vanligt hämta hästarna på betet. Oftast märker de att jag kommer och kommer själva gående till grinden. Men idag såg jag bara Diamanten. Sommarhagen är rätt stor med en del skog, så man ser inte hela hagen. Men Diamanten hörde när jag ropade och kom glatt till mig. Men han kom ensam. De andra hästarna var tydligen någon annan stans.
Då blev jag såklart orolig och kom att tänka på hur Robusten för fyra år sedan låg fast i mossen. Orolig var även Diamanten som stod ensam vid mig. lite besviken över att Husse bara stod där och inte gick hem till havren med honom.
Strax tog Diamanten god fart illbaka till det ställe han var när jag kom, kanske 200 meter bort. Där stod han en stund och spanade bortåt hagen och gnäggade efter de andra. Strax sprang han vidare mellan tuvorna, utom synhåll för mig.
Jag knallade efter Diamanten för att se vad som hände. Men jag såg ingenting. Ingen häst. Men efter en stund rörde det sig i snåret dryga hundra meter bort. Där kom Diamanten gående tillbaka, med de andra hästarna efter sig.
Han hade förstått situationen, och gått och hämtat dem!
Få hästar är så kloka som min Diamant!
Efter en stund var vi alla vid grinden. Jag kopplade Blixten, öppnade grinden och gick hemåt efter vägen. Så brukar vi göra. De andra följer med löst. När vi passerat grinden in på Skogsryd brukar de andra hästarna skynda förbi Blixten för att komma först till havren, men fram till dit burkar de snällt gå bakom mig.