Diamenten och jag tog oss en skogstur i skymningen. När vi kom bort från de trafikerade vägarna var det riktigt ridbart. Snön var inte lika djup som jag fruktat, så det gick riktigt bar att trava.
Det blåste kallt uppe på Högsberget, det nöp ordentligt i kinderna. Jag fick ta av mig handsken och värma kinden med fingrarna en stund, för det var kallt så det gjorde ont. Strax var det bra igen och jag tog på mig handsken.
Det var först då jag kom på att denna lilla operation hade jag gjort medan Diamanten glatt travade under mig. På en lättriden, självgående häst klarar man sådant. Jag tror inte jag hade valt en sådan operation i trav, om jag tänkt ut det i förväg.
Jag kunde inte åt bli att skratta när jag tänkte på vilket bekymmer det hade varit för mig att sätta på mig handsken igen, på en skrittande Robust i skogen för ett tag sedan. Robusten ville inte alls gå dit jag ville så det fanns liksom inte tid över att ta på handsken. På honom hade jag funderat en bra stund ifall det alls var värt besväret att ta av handsken, och i efterhand kan jag konstatera att det var det inte. På Diamanten gick det av bara farten, utan att jag märkte det.