Det blev tomt när jag lade ned min ”tävlingssatsning”. Det är ingen idé att försöka igen, man skall inse sina begränsningar, men jag saknar den kittlande känslan av entusiasm som den gav.
När jag arbetade som mest med min ridrädsla och kämpade med att våga komma upp på Pirre lärde jag mig glädjen i att ta sig an en utmaning, att ha en plan och ett mål. Det är väl en av de saker jag ville uppnå med att tävla igen: Ha ett mål att planera ridningen för, ett mål som gör att saker blir gjorda och som gör att det känns spännande att jobba framåt.
En annan är att jag ville känna någon typ av delaktighet, tillhöra ett större hästeri och inte bara rida ”för mig själv”. Att vara instruktör är ett mycket trevligt sätt att umgås med ryttare, men då står man ju samtidigt bredvid, man är inte delaktig i gruppen på samma sätt som när man, tja, är en i gruppen.
Helt enkelt så saknade jag nog den spänning och meningsfullhet som den unge Markus kände när han var på Strömsholm, tillsammans med 100 hästar och kanske 50 ryttare. Där var jag del i en grupp som red tillsammans med liknande mål. Nu är det Ingela och jag, och Ingela är en mycket god rid- och träningspartner, men sedan finns det liksom inga fler.
Frågan är då vad jag kan hitta för nya utmaningar, nya drömmar och nya mål. Ridmässigt kan jag ju fortsätta som planerat. Jag kan ta mig an de flesta av de tränings-utmaningar jag planerat, men det vore kul att hitta något där framme att längta efter och sedermera bocka av att man gjort.
Vad detta något skulle kunna vara vet jag inte än, men jag hoppas på att hitta något.