Eleven kom körandes med sin välmusklade nordis till kursen. Han drog en stor flakvagn med halva familjen och all utrustning för dagen. Strax var de inne på ridbanan och presterade en underbar och rätt avancerad ritt. Ekipaget blev onekligen omtalat denna dag, och ryttarinnan fick viss stjärnstatus.
Under lunchen kom hon med en del filosofiska funderingar. Hur gör man för att bli riktigt bra? För att bli riktigt nöjd? Jag berättade då hur jag nyligen, strax efter att ha tittat på världscupsfinalen, travade runt min lille Blixt på ridbanan här hemma. Min dåliga höft gjorde att jag red barbacka och jag kunde bara sitta på vänstra skinkan. Vi travade runt i lite olika figurer på hängande tygel och överansträngde oss liksom inte. Med min dåliga höft kunde jag inte sitta bra nog för att rida bra. Plötsligt kom det över mig en så varm underbar lycka så jag sträckte ut båda armarna och kände ett bubblande skratt inom mig. Jag älskar verkligen att rida min lille Blixt, även om vi bara tultar runt på hängande tygel. För mitt inre såg jag de duktiga världscupsryttarna framför mig och hoppades att de är lika lyckliga när de rider som jag var, just då på min lille fjording.
Min duktiga elev tog till sig detta. Hon red sin andra lektion, selade på och körde hem igen med halva familjen och en massa bra att ha på vagnen, lugnt och fint en lördageftermiddag. Detta tror jag inte att många av de duktiga ryttarna på TV hade klarat med sina duktiga hästar. Den lyckan är inte dem förbehållen.
