Ingela har skaffat denna DVD och vi såg den tillsammans för ett tag sedan.
Det liv Jan Brink lever på Tullstorp är det liv jag under några år drömde om tillsammans med min första hustru. Med tiden ändrades mina drömmar men Jan Brink verkar ha lyckats att leva sin dröm. Man kan inte säga annat än att det är en fascinerande anläggning han har byggt upp.
I filmen får man se och höra Jan rida och träna en del av sina hästar. Onekligen kan grabben rida! Dock ser det hela lite väl enkelt ut eftersom han visar rätt enkla övningar med överkvalificerade hästar, men som ingång till Jans tänkande är filmen mycket bra.
Det mest bestående intrycket är att Jan flera gånger såväl med unghäst som på Briar, poängterar att till vardags rider han i ett lugnare tempo och i en längre form än vad som görs på tävling och kommenterar flera gånger att så som man rider på tävling kan man inte rida till vardags för då skulle hästarna inte hålla. Han använder ordet "vi" och jag får intrycket att han därmed syftar på gruppen elitryttare. För mig känns detta mycket tilltalande, och visar på en del intressanta saker.
• Det visar på det ironiska i att vi akademiker ofta får höra kritiska röster för att vi rider får långsamt med för lång tygel. Vår främsta svenska tävlingsryttare rider på samma sätt därhemma.
• Det visar även på att tävling inte är en bra form för att främja god ridning eftersom man genom att titta på tävling inte kan se hur hästar skall tränas för att nå dit.
Flera gånger i filmen säger Jan, när han visar en övning att "sedan kan man ju höja tempot ibland", syftandes på att man då får rörelsen uppvisningsbar. Medan jag ser filmen, och även efteråt, frågar jag mig igen och igen varför man då på tävling visar upp som man gör eftersom detta inte är ett bra tränings-koncept. Jag kan acceptera att man i de svåraste klasserna visar spektakulärt, men när man redan i LA och medelsvår skall skilja på träningsform och fartfylld tävlingsridning, förstår jag inte syftet med tävlandet. Jag växte ju upp lärandes mig att tävlandet är en kontroll av att man tränar riktigt, men när tävlandet mer handlar om att vara införstådd med en hemlig koncensus om hur man visar upp en häst, faller ju det konceptet.
Tack, Jan Brink! Du bekräftar mycket av mina tankar. Du bekräftar att god ridning alltid är god ridning, oberoende av vilken inriktning man har valt. Du bekräftar att tävling inte är likvärdigt med god träning. Och du visar mig att det finns tänkande tävlingsryttare, trots att dessa sällan hörs i debatten.
Sedan tror jag att Jan Brink skjuter sig själv i foten när han visar hur han till vardags leker "enkla" övningar med Briar, bara för att ha kul. Den enkla övningar han visar är hur han i rätt fri form en bra stund växlar mellan piaffpiruett och galopp-piruett. Jag tror att få ryttare känner sig hemma i den leken.
Visst skulle jag kunna berätta om saker som irriterade mig i filmen, som när Jan i bästa skolläraranda uttrycker sådant som vi alla läste som barn i första ponnyboken om bett och utrustning där det lång väg skiner igenom att Jan här säger saker han hört och läst och således tycker, inte saker han kommit fram till genom att prova och tänka. Men så här i efterhand försvinner detta och de positiva delarna av filmen är det som blir kvar.
Se filmen!