Vi var och tittade på en liten dressyrtävling i dag. Jag vet inte vad de olika nivåerna heter idag, men detta var nog en lokal tävling. Vad jag förstod var det bara klubbens egna ryttare där, och de flesta red i vanliga kläder, alltså inte ridjacka, ljusa ridbyxor och allt sådant där.
Mitt intryck av denna lilla tävling, där ryttarna red LC-LA på kort bana, är detsamma som på den pay and ride vi såg nyligen. Det kändes väldigt avskalat, avslappnat och gemytligt, men ryttarna såg lika nervösa ut som jag själv minns mina första starter en gång i tiden.
Som nervös ryttare anstränger man sig väldigt för att allt skall se rätt ut. Dressyr handlar ju rätt mycket om att se rätt ut. Och – tyvärr – det de flesta försökte var att få hästen att ”gå på tygeln”. Tyvärr straffar sig detta gå på tygeln-kämpande i så många andra saker.
Följden blev att många hästar gick med översträckt tygel i en låst form och tappade gången. Som ovan ryttare är detta såklart inte så lätt att märka, men någon ridlärare borde påpeka hur mycket bättre hästen hade visat upp sig om den fått friare tygel och tillåts gå över tygeln emellanåt och titta sig omkring om den ville det. Då rör sig hästarna mer och blir mera avslappnade. Det blir mera dressyr, helt enkelt.
Tyvärr blev fokuset på ”på tygeln” att det slarvades med vägarna. Jag hade gärna sett att eleverna i sin programträning lärde sig vikten av att styra hästen runt banan – inte låta den gå sin vanliga tur. Genomgående slarvade de flesta i hörnen. De flesta lät hästen svänga när det var sex meter kvar – vid bokstaven. Där har man tre meter kvar att rida rakt fram innan man skall ta sig igenom hörnet.
Jag är säker på att mindre ”på tygeln” och tydligare vägar hade gett fler ryttare bättre poäng.
Extra tydligt blir ju en bristande styrning efter diagonalerna. Mången lät hästen börja svänga en bra bit i förväg och kom aldrig ut till spåret på långsidan. Det blev sväng några meter för tidigt. Mitt råd hade varit att sikte lite ”före” bokstaven när man tar fart på diagonalen, så det finns gott om plats att få en snygg sväng i slutet av den.
Eftersom det var en grön tävling med en del lektionsryttare så fanns det så klart många charmiga missar med nervösa hästar och en hel del pinnig gång. Sådant kan jag förstå att oerfarna ryttare har svårt med. Men vägarna, dem kan man alltid rida prydligt.
Mitt gammelmans-råd till unga dressyr-ryttare blir därför detsamma som jag ständigt säger till mina egna elever: Styr styr styr! Lär dig att hitta vägarna, lär dig att känna vart hästen går – och bry dig om att få den dit du tänkte dig på en halvmeter när. I lätta dressyrprogram finns det inte så mycket mer att gå på än att man rider prydliga vägar och helst i rätt tempo.