Vi som upplevde 80- och 90-talen minns polishästen Utter. Han är troligen Sveriges mest kända polishäst och var ett användbart PR-vapen för polisen. Han var en av världens bästa polishästar, och var dessutom hästen som vägrade dö. 27 år gammal arbetade han fortfarande hos polisen, men blev då pensionerad hos sin ryttare Ulla-Carin Lindkvist. Utter fortsatte att göra uppvisningar flera år till, men dog till slut 31 år gammal.
I helgen träffade jag Ulla-Carin i Länghem. Hon är fortfarande polis, men vid skrivbordet istället för på hästryggen, och håller även kurser i säker-häst-träning, alltså de metoder hon använde när han tränade polisens hästar, vars träning och utbildning hon ansvarade för.
Att titta på hennes kurs var som att komma hem. Det var samma lugna, sympatiska ridning som jag växte upp med hos Kapten Koch i Partille. Ulla-Carin sade under föreläsningen ”Jag är inte intresserad av att veta en massa om era hästar”. Jag förstår henne. De enkla metoder hon använde var så universella att de fungerar på varje häst. Sedan har så klart hästar olika förutsättningar. Alla passar inte som polishäst, men alla kan öva på lite småskrämmande saker.
Kursen var mycket enkel. Ryttarna skrittade över och förbi lite olika skrämmande saker. Ulla-Carin brydde sig inte så mycket om hur hästen reagerade på övningar, utan förklarade vad ryttaren skulle göra:
- Om inte ryttaren ser saken som ett problem, gör oftast inte hästen det heller.
- Tala om för hästen vad ni skall, och låt hästen sköta hur det går till
- Fokusera inte på det konstiga ni skall passera, utan målet ni skall till
- Ge hästen frihet att undersöka faran, och uppmuntra den att fortsätta vägen framåt.
Övningarna bestod i att ta sig mellan stora skynken, att rida över plastband som rörde sig, bommar som lyfts upp under magen och blinkande lampor. Det kändes påfallande långt ifrån NH. Inga rep, inga repgrimmor. Bara vanliga träns och ryttare i sadlarna på sina hästar. Utom två-åringen, han blev ledd i grimma genom övningarna.
De råd ryttarna fick var enkla och, när man väl hört dem, självklara.
- Ge hästen tid att granska övningen. Att den stannar och vill titta är inget konstigt, det vill vi också
- Om hästen backar så är det för att se övningen bättre, så låt den göra det.
- Att hästen sänker huvudet och även tittar åt sidorna är sätt att undersöka övningen, Låt den göra det
Och det viktigaste av allt: Ge hästen lång tygel och var sparsam med hjälperna!
Ryttarna fick i uppgift att fokusera på huliganerna på läktaren (vanlig uppgift för ridande poliser), inte på faran som skulle passeras. Och strax klev alla hästar lugnt över och förbi övningen. De som fick problem var de ryttare som ville sträcka tygeln så fort hästen rörde sig. Att sträcka tygeln är en beredskapssignal som får hästen att tro att vi också tycker grejen är farlig.
Jag satt på läktaren och kände mig förflyttad till 70-talet och ridturerna med Kapten Koch i skogarna i Partille. Det var en så härlig känsla att se att det jag lärde mig då är det som är rätt.
Ulla-Carin gav mängder med exempel på vad man inte skall göra i ”farliga” lägen. En av sakerna är just att korta tygeln. En annan är att börja använda en massa andra hjälper. En tredje, såklart, att själv bli spänd och börja bete sig som om saker är farliga. Istället skall vi i ”farliga” situationer bete oss som vanligt och om hästen blir osäker kan vi ge den en uppgift den känner igen. Rid kanske skänkelvikning i trafiken, så hästen får något att göra istället för att titta på bilen.
Nu var detta en grundkurs, och det skall bli skoj att någon gång se mera avancerat arbete. Att kliva över blinkande lampor är ju inte samma sak som att träna hästen inför idioter i kravaller på stan, men principen är säkert densamma: Om du är lugn och lugnt fokuseras på vad som skall göras, så klarar hästen det mesta.
Naturligtvis hade jag mina ridlärarögon med mig, Det har jag alltid i hästmiljöer, och hittade en del saker jag gärna hade sagt till ryttarna, om jag varit instruktör istället för åskådare, så de än bättre hade klarat övningarna.
- Jag hade förklarat att en lång tygel inte behöver hänga i en jättebåge. Det räcker att den är så lång att hästen inte känner sig instängd. En del av ryttarna höll längst ut i spännet och kunde ju då inte påverka hästen när den helt enkelt gick ifrån övningen, vilket hände ett par gånger.
- Jag hade uppmanat fler att ta mantag, så de inte tappade balansen om det blev ett hopp framåt eller så.
- Och jag hade försökt att lära fler att rida på en hand. Om man i situationer som dessa håller tyglarna i en hand har man bättre kontroll på hästen. Hästen blir rakare om man rider på en hand, det vill säga att vi blir bättre på att parera om hästen plötsligt drar ut en bog och kliver åt sidan.
Den inställning till ridning och de övningar Ulla-Carin gjorde, är det som jag i ungdomen trodde var dressyrens syfte: Att dressera hästen så den när som helst kan göra vad som helst. Det var nog därför jag blev dressyrryttare och det är nog därför jag alltid känt mig vilsen i dressyren och i debatten.
I slutet av kursen tog Ulla-Carin upp ett paraply. Stående under paraplyet gav hon alla hästar en morot när de kom fram till henne. Och med Ulla-Carins enkla metoder så kom varje häst fram till henne. Under sina slutord promenerade hon mellan hästarna under sitt paraply. Hennes metod fungerar.