De år jag tillbringade i den akademiska ridningen har satt outplånliga spår i min ridning och min inställning till ridning, trots att det är länge sedan jag lämnade den akademiska världen. Även är de akademiska åren en viktig bit av hur omvärlden uppfattar mig. Trots att jag själv inte kallat mig akademiker på snart 10 år, annonseras mina kurser ibland som akademiska. Därför tänkte jag berätta för er om mina akademiska år.
Då måste jag ta med er tillbaka till 1999. Jag hade varit skild i fyra år, vilket hade förändrat mitt hästeri drastiskt. Från att stå med 17 hästar i stall och driva avel och utbildnings-stall, hade jag bara två hästar. Jag hade gjort några försök att tävla igen året innan, men äntligen insett att det var inte min grej. Jag gifte om mig, och flyttade till en ny gård.
Trots att jag året innan köpt mig en unghäst, kändes det som om ridningen var ett avslutat kapitel. Detta berättade jag på de tidiga webb-forum jag hängde på då. Jag tänkte bara hobby-rida lite då och då. Men så fick jag på nämnda webb-forum förslaget att åka på en kurs i akademisk ridning. Det var flera där som red akademiskt och när jag läste vad de skrev kändes inte idén helt dum. Lite motvilligt, det skall erkännas, åkte jag på en helgkurs för Bent Branderup våren år 2000.
Jag blev helt såld.
Bents föredrag är fantastiska. Han förklarade noggrant många saker som genom åren, trots ett flitigt tränande och lärande, hängt i luften som frågetecken. Han berättade att dressyrens syfte är att skapa en ridhäst. (Dressyren är till för hästen, inte hästen för dressyren). Han berättade att dressyren skall förbättra varje häst, och blir hästen inte bättre av dressyren är det inte hästen det är fel på – utan dressyren.
Bent förklarade mycket mer som kändes som balsam för min uppgivna ryttarsjäl. Jag kände mig som tillbaka i min tonårs drömvärld. Jag kände att i denna miljö fanns plats för mig att lära. Här skulle ingen föreslå mig att byta häst, vilket jag hört allt för ofta i tävlingsvärlden.
Bents kurser innebar alltid stor baluns på kvällarna. Jag lärde mig att dricka vin, något jag just inte varit road av tidigare, och jag njöt så underbart av de hästiga samtalen till vinet. Där diskuterades ridning ur vinklar jag gillade. Där pratade ingen om rosetter och prestationer. Istället utbyttes idéer, kunskap och visioner.
Genom vinångorna framställdes en värld där vi tillsammans skulle förändra och förbättra häst-världen så dressyren åter blev vad den skulle vara. Jag kände mig ung och rebellisk, som en avantgardist. Så måste 68-rörelsens studenter känt sig.
Från en dag till en annan blev jag akademisk ryttare.
Eftersom inga tävlingskrav höll mig tillbaka vågade jag leka med övningar jag aldrig pysslat med tidigare. Istället för att öva noggranna skänkelvikningar började jag leka mera med skolorna, jag började öva piruetter och piaff. Det var så befriande! Allt detta gjorde jag i en längre och friare form än vad jag tidigare upplevt som comme il faut, och i ett lugnare tempo. Och jag gjorde det med en hand – så som Kapten Koch lärt mig rida i Partille.
De första akademiska åren är nog min lyckligaste tid inom hästeriet.
Jag åkte och tittade på Bents kurser så ofta det gick och rätt snart var Kalle och jag med på en Bent-kurs tillsammans. Sammanlagt red Kalle och jag fyra kurser för Bent. Mer om dem senare.
De akademiska tankarna sammanföll rätt mycket med de idéer om ridning jag burit med mig ända sedan tonåren, så i ett huj betraktades jag som akademisk ridlärare och fick fler kurs-förfrågningar än jag orkade med.
Så från att ha slutat med ridning var jag mitt i det igen. Jag skaffade fler hästar och red så mycket jag orkade. På den tiden orkade jag fortfarande en del, så hästarna utvecklades.
Efter några år började jag ifrågasätta min första entusiasm.
