Myter och folktro : Bettstorlekar och folktro

Jag lärde mig som pojk att bett får inte vara för smala. Ofta visades ”ardennerbett” upp som avskräckande exempel. Säkert har ni alla sett sådana bett hänga på gamla gårdar. De är oftast onekligen tunna. Inte vet jag om ardennern led av det, men det fick jag höra som barn.

Vad leder de till, om man vet att bett inte får vara för tunna? Såklart köper man det bett som är lite tjockare än de andra. Detta märker såklart handlaren, och börjar ta hem tjockare bett. Samtidigt ökar ju den normala bett-tjockleken i stallen, men eftersom alla fortfarande säger att bett inte får vara för tunna fortsätter osäkra hästägare att köpa det tjockare bettet varpå handlaren tar hem än tjockare bett.

Så höll det såklart på, tills det runt 1980 fanns såväl träns- som stångbett som var 22-25mm tjocka. Det förkekom att folk använda vanliga tränsbett som bridong vid kandar. Då började man förstå att betten nog var i tjockaste laget. Då händer såklart det magiska att folk till varandra börjar säga att bett får inte vara för tjocka varpå folk köper tunnare bett varpå handlarna tar hem tunnare bett, så är karusellen igång åt andra hållet. Till slut såg vi bett på markanden som var nere på de gamla ardennerbettens dimensioner.

Då började det återigen heta att bett får inte vara för tunna…

Samma sak har jag sett med bettens längd. Som pojk lärde jag mig att bett får inte vara för korta för då kan de klämma. Det skulle gärna vara 1-2cm bett utanför munnen. Stångbett skulle vara lite kortare så tungfriheten låg mitt i munnen. Men så blev det modernt att bett får inte vara för långa, varpå betten har krympt och krympt. Jag får ibland mail från hästägare, oroliga över att bettet verkar vara en halv centimeter för långt. Vetskapen att bett inte skall vara för långa gör att de hästar som i min barndom gick med 13,5cm tränsbett nu går med 9,5cm tränsbett. Nu måste stångbetten vara längre än tränsbetten, för att inte klämma.

Jag vågar hävda att vi inom en tioårsperiod kommer att se en tendens att bett inte får vara för korta varpå de ökar i längd igen tills de är alldeles för långa.

Varför blir det detta pendlande i längd och bredd på betten?

Ett av svaren är vår ständiga oro för att göra fel. Ett annat är att ingen säger vad som är lagom. Här, som på de flesta andra områden inom ridandet, önskar jag att det fanns någon forskning att luta sig mot, men det gör det just inte. Vi hör att bett inte skall vara för långa och inte för korta och inte för tjocka och inte för smala, men ingen kan säga vad som är lagom. Ingen säger vad man skall utgå från, när man jämför.

Samma diskussioner går det om formen på bett. Ibland skall de vara tredelade, ibland odelade. Ibland skall tungfiheten vara hög, och ibland inte alls. De flesta hävdar något men få kan säga varför.

Sammanfattningsvis kan vi säga att ingen verkar veta och att den kunskap som eventuellt finns, försvinner i ryktena.

Mitt råd blir att fråga din häst. Prova alla bett du kan komma över, och se hur denne upplever betten. Det bett som det fungerar bäst att rida med, är det bett som hästen vill ha, oberoende av ifall det stämmer med rådande folktro eller inte.