Mitt hästliv : Hur mitt hästliv började

-
29 april 2013

En morgon när jag var nyss fyllda 7 väckte min mamma mig och var ovanligt uppspelt. Hon ville att jag skulle skynda mig ned i vardagsrummet. Jag sprang efter Mamma ner och får se – en TV! Det var en liten 12 tums-TV med handtag högst upp och två antenner som pekade åt var sitt håll i 45 graders vinkel mot skyn.

Detta var alltså 1967, vid en tid när det ännu inte var självklart att alla hade TV, även om de flesta nog hade. Mina föräldrar var redan då rätt konservativa och kände liksom inget behov av en TV. Men nu när båda vi barn gick i skolan kände de sig tvungna att skaffa sig TV eftersom det förväntades att barnen såg vissa program på TV. Så har jag fått förklarat för mig varför det skaffades TV till mitt barndomshem. Att det blev en liten TV var nog för att det inte skulle verka så vräkigt. Vid denna tid var en stor TV 20”, så det kändes kanske lagom modest med en tolvtummare.

Men där stod jag alltså i min pyjamas och såg en teckning på en apa i randig tröja som balanserade med alla fyra på några el-ledningar. Det måste ha varit något barnpogram. Detta första TV-minne finns fortfarande kvar. Innan dess hade jag nog bara sett TV någon enstaka gång när vi hälsade på någon kusin.

Anskaffandet av TV i familjen är inte oviktigt i mitt hästliv, för några år senare satt jag framför samma lilla TV en lördag morgon. Även denna gång var jag i pyjamas men Pappa, som nog tyckte det såg kallt ut, svepte in mig i sin stora mjuka kavaj, den han hade till kontoret i veckorna. Och medan Pappa lagade frukost i köket med sitt vita förkläde på magen tittade jag på ”Ponnydags” på TV. Säkerligen var det Pappa som placerat mig vid TV-n så jag skulle se Ponnydags. Pappa var road av hästar och hade ridit på ridskolan i Göteborg under flera år, långt innan jag föddes.

Ponnydags var en serie så jag satt där och tittade flera lördagsmornar. Jag minns inte så mycket av Ponnydags såhär mer än 40 år senare. Det handlade om några barn och några ponnyer. Det var russen Dag och Mack och shetlandsponnyerna Piff och Puff. Och så var det nog lite äventyr i ridlägermiljö. Något av det jag såg slog an hos mig. Insvept i pappas yllekavaj som var varm och mjuk och luktade Pappa bestämde jag att jag ville lära mig rida.

Jag skulle tro att jag var nio år. Som tioåring red jag mina första ridlektioner, men det är en annan historia.