En av de första hästiga julklapparna jag fick var en ryktpåse. Det var en enkel jute-påse med ett snöre över. Förmodligen hade den formen av en havretornister. I ryktpåsen fanns en ryktborste, en skrapa, en rotborste och en hovkrats. Under många år hängde denna högt värderade ryktpåse på min säng-gavel i mitt pojkrum, tills jag en dag, 15 år gammal, blev skötare på lektionshästen Chat de Mars (Tjatte) på Partille ridskola. Då följde påsen med till stallet och förvarades i den stall-låda jag på något sätt kom i besittning av.
Som skötare ryktade man. Vi hörde sägas att hästar skulle ryktas en timma om dagen. Det tror jag ingen gjorde, men vi gjorde vad vi kunde för att rykta våra sköthästar så mycket som möjligt och slog av skraporna på stallgolvet så det syntes hur mycket vi ryktat. Det var ju lite tävling i att rykta mycket. Då var man en bra skötare.
Jag vet inte om lektionshästar har skötare längre och om de alls ryktas. Själv har jag inte ryktat på många många år, även om det fortfarande ligger en ryktborste och skrapa i sadelkammaren.
Ryktandet är en sak som vi hästägare tycker om att slå varandra i huvudet med. Alla säger att ”egentligen” borde man ju rykta varje dag. Det är ju så bra för hästen att bli ryktad, säger vi till varandra. Men vi gör det inte ändå.
Ha nu i minnet att det jag menar med att rykta, är det som norr om Skåne kallas för att rykta, alltså med ryktborste och skrapa. När skåningar säger att de ryktar, menar det samma sak som vi i resten av landet kallar för att borsta hästen.
Jag kan tänka mig att hästar kan tycka att det är skönt att bli ryktade, men jag har svårt att tro att ryktandet är behagligare än borstandet. Man kan kanske lägga lite mera kraft i ryktborten än i en rotvippa, men de flesta gör ju ändå inte det.
Så har ryktandet någon betydelse för hästen eller är ryktandet en av många saker vi ryttare använder som slagträ för att få andra att skämmas? Var kommer entimmas-ryktandet från? Har det alls gjorts?
Ja, det har det nog. Mycket av vår hästkultur stammar ju från de svenska regementena, och där är jag rätt säker på att det ryktades mycket. Jag kan tro att en timma om dagen var avsatt för rykt. Men det var nog inte i första hand för hästens massage och skötsel, utan för soldatens skull.
Kronans hästar reds av värnpliktiga soldater, killar som gjorde lumpen. För att kunna fungera med sin häst och kunna fullgöra sin utbildning gällde det att soldaten kände närhet till sin häst och inte var rädd för den. Att ”tvinga” in de unga pojkarna i spiltan en timma om dagen med borste och skrapa var nog ett utmärkt sätt att skapa hästvana och att skapa kontakt mellan hästen och soldaten.
De som gjorde lumpen som hundförare fick av samma anledning dela sovsäck med hunden och ibland övernatta i hundgården, just för att skapa gemenskap med djuret.
Naturligtvis kunde inte befälen tala om för soldaten att han skulle rykta för att vänja sig vid hästen. Det måste hittas på andra skäl och där kommer då alla argument om hur viktig entimmas-rykten är för hästens välbefinnande. Dessa rykten följde med grabbarna ut från regementena när de muckade, och de följde med alla befäl till de svenska ridskolorna när befälen blev civila ridlärare.
Så skapas kultur: Genom att inget ifrågasätts. Inte ens idag, 50 år efter att den sista ridande soldaten lämnade våra regementen, är det comme il faut att ifrågasätta vikten av rykt. Att ingen ändå ryktar – det är en helt annan sak.
