Lotta Sundqvist 16 december 2008
Tjena!
Hm... ryktar...det gör inte jag så ofta :/ Jag tror ärligt att jag ryktat min häst (som jag haft i många år) mindre än 15 gånger. Men, det hör ju inte riktigt hit., jag borstar desto mer! Jag håller oftast borsten i handen närmast huvudet. Sen om det beror på att jag blivit lärd det (jag blev lärd det på ridskolan, varför vet jag inte) eller om det är för att det är bekvämast så, det vet jag inte. Jag tycker det är lättast att borsta medhårs om man håller borsten i handen närmast huvudet, annars blir det en sån konstig vinkel på handleden, eller så får man vrida in hela axeln. Men så byter jag ju hand emmellanåt när jag borstar på benen och så. Tar den som går smidigast. Nån säkerhetsaspekt där ser jag som svår att hitta...
Uppsittning gör jag från pall och hur jag placerar mig beror lite på hur hästen ställer sig när jag klivit upp på pallen. Han kommer oftast och ställer sig så jag står snett bakom stigbygeln så det blir att jag har magen och ansiktet mot hästens mage eller lite snett frammåt. Jag har märkt att jag föredrar denna position för om han hamnar för långt bak (så jag måste ha ryggen mot huvudet) brukar jag be honom att ta nåt steg frammåt. Detta har jag inte riktigt tänkt på att jag gör förrän just nu... Jag lärde mig också att kliva upp med ryggen mot huvudet på ridskolan, detta praktiserar jag nog mer de gånger jag "hoppar" upp från backen. Jag tror man får lite mer kraft och fart då och fortare kan komma upp.
[ Svara ]
Markus Holst 16 december 2008
Jag har ju såklart också hört dessa regler om i vilken hand man skall hålla borsten. Något egentligt skäl till det kan jag inte minnas att jag har hört (eller läst). Jag håller med om att det är svårt att reda ut någon säkerhetsaspekt på detta.
Vi får ha i minnet, att när det civila ridandet startade upp i större skalla någon gång efter andra världsjriget, så var det oftast pensionerade officerare som startade ridskola. Officerarna pensionerades ju vid 50 ås ålder då och hade många aktiva år kvar. Det sätt som de lärde ut ridning och hästvård var säkerligen samma som de hade lärt ut och umgåtts med på regementetna. Deras metoder är de som fortfarande lever kvar inom det mesta hästeriet, varför mycket av de traditioner vi har kan spåras tillbaka till 1800-talets kaserner.
Ur det perspektivet är det svårt att säga, vad som görs för hästens skull, vad som görs för säkerhetens skull, vad som görs för ryttarens skull och vad som görs för att passa det militära systemet. Än idag går utbildandet av en rekryt till på samma grundläggande sätt. Man skall föröska få dem att förstå att de inte klarar sig utan sina befäl; att de nu lever i en ny värld där de är beroende av sina befäl för att klara sig. Detta är en av anledningarna till att den första övningen man får som rekryt är lära sig att bädda sängen enligt kronand regler. Man får första veckan lära sig att klä sig enligt kronans regler (bland annat att översta knappen skal vara knäppt) och lära sig att gå enligt kronans regler. När jag gjorde lumpen fick vi mycket noga instruktioner om hur halsduken skulle bäras, hur bältet skulle sitta och hur vapenrocken skulle formas innanför bältet. Vidare fick vi lära oss hur man tilltalar befäl enligt militära regler, hur man hälsar enligt militära regler, hur man svarar på frågor enligt militära regler och i vilka sammanhang det var förbjudet att tala.
Alla dessa militära regler är alltså mest för att forma soldater till goda soldater. Efter hand som utbildningen fortskrider, släpps det på reglerna. Då har soldaterna fått tillräckligt med respekt och förtroende för befälen, för att kunna ges lite friare tyglar.
Man kan jämföra denna inledande soldatutbildning med hästvärldens join up.
Nå, utifrån det perspektivet är det inte underligt att man i det militära systemet har reglementerat hur man skall rykta, hur man skall slå ur skrapan (och var) och hur länge man skall rykta. Detta handlar nog mer om soldatens "join up" än om en praktisk nytta.
Eftersom ryttare är som folk i mest, tror de gärna på det som sägs utan att ifrågasätta det och för det även gärna vidare som om det vore kunskap. "Jag har hört att" och "alla säger ju att" är ett argument jag ofta stöter på från nya elever. Det är såklart lätt att man då försöker att hitta anlednignar till alla dessa regler, och om inget annat verkar logiskt, drar man till med säkerhetsperspektivet. Om det sagda inte verkar vettigt är det rätt många som tar det som ett tecken på att de själva har bristande förstånd, än att det är något fel på det sagda.
[ Svara ]
Markus Holst 17 december 2008
Halva mitt inlägg försvann ju. Här kommer mitt svar om uppsittning:
Med uppsittande är det en någon annan historia. För att förstå varför man där förväntas vända ryggen mot hästens huvud, får vi förstå hur uppsittandet beskrivs och är tänkt. Vi förväntas ju att under uppsittningen kunna ha kontrol på vår häst. Därför börjar uppsittningen med att man kortar tyglarna så mycket som möjligt utan att de blir sträckta och belastade ("utan att de stör hästen"). Då kan man direkt stanna hästen om den börjar gå iväg. Dessa kortade tyglar håller man i vänster hand, som i sin tur vilar på manken eller tar mantag.
Med vänster hand på hästens manke, är det svårt att komma åt stigbygeln på annat sätt än genom att ha ryggen mot hästens huvud. Man tar ju tag med högerhanden i stigbygeln och håller stigbygeln stilla för att få in foten i densamme.
Den säkerhetsaspekt som här kan läggas in, är altså att man med denna uppstittningsmetod har kontroll på sinhäst medan man sittar upp. är man vänd med näsan framåt medan man trär foten i stigbygeln, är det svårt atts amtidigt ha tyglarna greppade på ett användbart sätt.
Tyvärr har pratet om den kortade tygeln under uppsittning lett till att mången översträcker och belastar tygeln medan de sitter upp. Det har ju såväl på min gamla blogg som här frågats om problem med hästar som inte vill stå still under uppsittningen, och i båda fallet löstes problemet genom att lätta på belastningen i tygeln.
När väl foten är i stigbygeln, skall man ta små hopp, så att man hamnar med höger höft närmast hästen och med ryttarens knä pekande framåt, inte in mot hästen. Att vara vänd med rygen mot hästens huvud, handlar alltså om ett kort ögonblick för att få på sig stigbygeln. Väl vänd mot hästen, tar ryttaren tag med höger hand i sadeln och sitter upp utan att dra i sadlen. Höger handen skall trycka upp ryttaren, inte dra densamme upp.
Om vi tittar på en annan kultur där stigbygeln hänger i en mer fotvänlig höjd, nämligen den isländska, så är uppsittningen något annorlunda beskriven och utförd. Där grepper ryttaren först en tygel i varje hand, trär sedan foten i stigbygeln utan hjälp av handen och sitter upp. Det går, på så små hästar. Det går också om man sitter upp från en pall och det är väl så de flesta gör idag.
Mången ryttare är även så ovig att de inte klarar att sitta upp på det militära viset. Skall man göra det, måste man kunna böja sitt ben och lyfta det högt. Försöker man sitta upp med i stort sett rakt ben, vilket man ser rätt ofta, blir det svårt att sitta upp vigt.
Om vi skall se en säkerhetsaspekt på uppsittandet, är det viktigt att den sker snabbt och i lugn och ro. Man skall alltid välja att sita upp på en lugn plats, där risken för att hästen vill gå iväg är så liten som möjligt. Man skall också alltid visa hänsyn mot den uppsittande ryttaren, och ha klart för sig att detta är ett av ridningens mest riskabla moment. Man är illa ute, om hästen börjar bocka eller "skena" när man är halvvägs upp. Se till att uppsittandet går snabbt och smidigt, och se till att snabbt komma i "ridande position" när ni väl är i sadeln.
[ Svara ]
Jenny Ede 17 december 2008
Jag misstänkte att det nog var någon mystisk armé-grej som gjorde att vi borstade som vi gör. Förhoppningsvis kanske i kan hitta varför de bestämde sig för att i "ska" rykta på det viset.
[ Svara ]
Markus Holst 17 december 2008
På island sitter man gladeligen upp från valfritt håll. Jag vet egentligen inte varför det här hos oss, och i det mesta hästeri, finns nästan ett motstånd mot att sitta upp från höger. I arméns ridhandbok står tydligt att man skall träna uppsttning från båda sidor för att ha vana på det när det behövs. Behövas kan det i trånga utrymmen eller när det är bråttom. Elle rom man får en skada i ena benet, armen eller ryggen. Det händer ju inte bara soldaten utan oss alla emellanåt. Öva på!
Islänningarna lär skratta gott när de ser en westernfilm där bankrånaren tar sig tid att springer ett varv runt hästen innan han sitter upp och galopperar iväg med uppbådet i hasorna.
Att vi sitter upp från vänster, brukar skyllas på värjan som bars på vänster sida. Med en sådan ivägen är det såklart omöjligt att sitta upp från höger. Emellertid har svenska ryttare inte burit värja på uniformen sedan tidigt 1800-tal. Där någon gång kom man på ett det var bekvämare att låta hästen ensam bära vapnet, varför man fäste sabeln (man bytta från värja till sabel vid denna tid) i sadeln. Så sitter den fortfarande på högvakten (Sedan dess har man också bytt från sabel till pallasch.). Med en värja hängande ivägen på vänstersidan vore det nästan enklare att sitta upp från höger. Vi har alltså haft tåhundra år på oss att sluta med detta ensidiga beteende, men har istället försökt att hitta på förklaringar för att fortsätta med det. "Så gör man" är det vanligaste skälet.
De flesta av oss leder cykel till höger om oss och känner oss bakvända när vi skall göra tvärtom. Ändå är det få som kan skylla detta på någon värja som är i vägen. I samband med högeromläggningen 1967 försökte man förmå svenskarna att leda cykeln till vänster om sig, och kliva på och av cykeln på åt höger för att ha cykeln mellan sig och trafiken. Den kampanjen misslyckades trots det praktiska i tanken.
Jag tror snarare att såväl uppsittningen från vänster som värjans bärande på vänstersidan har samma grund: Högerhäntheten. Precis som med cykeln väljer de flesta spontant att leda hästen med högerhanden. Därför på hästens vänstra sida när vi skall sitta upp och finner det mest praktiskt att kliva upp där. Eftersom vi fäktar med högerhanden, bär vi värjan på vår vänstra sida. Ett så långt vapen skulle vi inte få ur baljan annars.
Skulle logiken om vapnet fullföljas, borde vi leda hästen på vår vänstra sida för att ha högerhanden fri för trängande aktiviteter. Men det gör ingen.
Så där har man nog skapat en krånglig förklaring till en enkel orsak.
I min barndom lärde kapten Koch i Partille mig att man bäst sadlar från hästens högra sida. Då slipper man en extra promenad runt hästen. De flesta lägger på sadeln från vänster, går till den högra sidan för att rätta till, och tillbaka till vänstersidan för att spänna gjorden.
Jag sadlar från höger, rättar till och går till vänstersidan för tillrättning och gjordspänning. Mången har genom åren försökt att påtala hur dumt det är av mig att sadla från höger, och försökt att hitta på skäl för varför "alla" sadlar från vänster. "Skälet" är ohejdad vana och bristande vilja till rationalisering.
[ Svara ]
23 december 2008
Att vi lär oss hålla ryktborsten i handen närmast hästens huvud har kanske att göra med att vi håller en skrapa i andra handen. För att undvika att hästen kommer åt en hård stålskrapa om den slänger med huvudet eller så. Nu ser man ju sällan stålskrapor...
Jag ryktar sällan, men de gånger jag gör det håller jag borsten närmast hästens huvud, som jag är lärd. Oftast borstar jag, utan skrapa, och då använder jag den hand som för stunden känns bäst, och kan byta hand flera gånger på samma sida av hästen.
[ Svara ]
04 juni 2009
På Strömsholm får man lära sig att anledningen till att ha borsten i handen närmast huvudet är att man utan problem kan putta bort huvudet med "borsthanden" utan att hästen riskerar att skada sig nämnvärt. Med äldre tiders stålskrapa kan jag tänka mig att det skulle kunna uppstå allvarliga skador om hästen tex skulle lyckas hugga eller liknande i en stålskrapa.
Så, det är alltså säkerhetstänk där, både för hästen och ryttaren. Ryttaren känner att den utan problem och utan risk för att skada hästen kan putta bort huvudet / tillrättavisa hästen om hästen slänger med huvudet eller hugger i luften mm.
[ Svara ]
Markus Holst 05 juni 2009
Jag gissar att de på Strömsholm inte motiverade detta, eller angav en källa? Ärligen kan jag inte minnas att jag någon gång har känt något behov av att putta bort hästens huvud när jag ryktar. Men samtidigt är detta en så god gissning som alla andra.
Troligen kommer sig denna kommentar, var den nu först förekommer, av en anldenign som vi har glömt, och kanske av en anledning som vi inte längre finns. I alla böcker där ryktning beskrivs verkar de förutsätta att man står bredvid hästen och ryktar, och står vi bredvid hästen kommer vi knappt åt att borsta hästens huvud om vi håller bortsen i fel hand. Om vi då tänker in hästen i en trång 1800-talsspilta, blir tanken motiverad.
I den mer fria hästmiljö vi har idag, står vi ju oftast framför hästen när vi borstar huvudet, och kan vrida och vända oss lite mer som vi vill och hästen är friare.
Min gissnign är emellertid varken bättre eller sämre än någons annan. Vi kan förutsätta att de flesta svar på frågan är efterhandskonstruktioner som folk har funderat ut själva för att alls ha ett svar till sig själv eller till sina elever. Orsaken till varför det först sades, lär förbli oss fördold. Jag skall försöka att forska i vilka regler det finns i andra länder. Om det är en internationell kultur att göra så, ligger den första orsaken längre bak i tiden än om det bara är en svensk.
Jag letade i den mycket omfattande verket "Handbok om hästkännedom" av Carl Gustaf Wrangel, skriven runt år 1900. Han har åsikter roch tankar om det mesta, men just detta med rykthanden bara han kommentarer i en enda mening.
[ Svara ]
05 juni 2009
Anledningen till att jag har borsten i handen närmast huvudet är att jag blir mindre trött i armen då.
Det är lättare att belasta rörelsen som går
in mot kroppen än att trycka borsten
ut från kroppen.
Det är kanske inte förklaringen till varför "regeln" kom till, men det anledningen till att jag följer den ganska noga. Av ren bekvämlighet, alltså... ;-)
[ Svara ]
Jenny Ede 24 juni 2009
Jag kollade med en gammal kavallerist som jag känner, nu är väl inte hans minne det bästa längre, men han kände inte till något om att ha borsten i handen närmast hästens huvud!
[ Svara ]
01 augusti 2009
Det är väl bäst att leda, sitta upp, sadla och spänna sadelgjorden från olika sidor varannan vecka. Jag har märkt att ridskolehästar som försöker bitas när man spänner sadeln på vänster sida knappt reagerar om man gör det på höger istället.
Borstar gör jag med högerhanden eftersom jag är högerhänt (om jag inte blir trött i armen.) När jag ryktar använder jag handen närmast huvudet till borsten och den andra handen till skrapan därför att det helt enkelt är bekvämare att göra så. När jag borstat ett tag för jag borsten över skrapan på väg mot nästa borsttag. Det hela blir en serie av cirklar. Om jag har borsten i fel hand måste jag föra borsten över skrapan med fingrarna först vilket är obekvämare än att göra det med handleden först.
[ Svara ]
12 augusti 2009
varför vi håller borsten mot hästens huvud är för att kunna ta långa tag när vi bortar. Varför vi tar långa tag och varför det är viktigt med att rykta är för att det ökar blodcirkulationen (Som massage) och på det viset minska skaderisker. Ja.. det var som en del i hästens uppvärmning inför arbetspasset men lika viktigt efteråt.. Det var vad jag fick höra som liten. Om det stämmer vet jag inte....
[ Svara ]
