25 december 2009 Har idag ridit en mjuk och lyhörd Taekwondo på ridbanan där alla övningar gick mycket bra. Tänkte därefter rida lilla skogsrundan ensamma hem, det gick mycket bra till en början, men när husen började skymmta en bit bort blev det tvärstopp, försökte då mjukt övertala honom, men inte, flyttade då honom i sidled och det gick bra så länge han trodde vi skulle vända, tog det lungt en stund och lätt honom titta på omgivning, försökte igen , men nej, då beslöt jag att det nog var för svårt för honom idag, man skulle givetvis kunnat hoppa av och promenera förbi med honom, men mina fötter hade inte lust med det idag. Då kommer min fråga, för fick man hör att man måste ta sig igenom en sådan situation för annars fick man problem senare, själv tycker jag inte det, utan det beror helt och hållet på situationen, skulle vilja höra din syn på det hela.
Tacksam för svar Ingela
Föregående artikel
Nästa artikel
Markus Holst 25 december 2009
Jag tycker du gjorde rätt. Man skall välja sina strider och inte "segra till varja pris". I sådana situationer önskar man ju att man hade kunnat ha med ett spö på honom, men det är ju inte helt enkelt. Hur jag själv hade gjort, vet jag inte så här på rak arm.
Om man skall ta en strid med en häst är det nog vitkgi at man känner sig säker på utgången. Däremot att, som du denna gång gjorde, avbryta experimentet innan det blir en strid, tror jag inte är särdeles farligt för hans utbildning i långa loppet. Så du gjorde nog bättre i att vända hem,. än att ta en strid som du kanske inte skulle reda ut.
Även om det du här beskriver är en ganska banal historia som knappast kommer att få några negativa efterverkningar, är det ju ändå ett exempel på hur viktigt det är att man endast rider i situationer där man vet att man kommer att klara av hästen och situationen. Om man ofta utsätter sig och hästen för situationer som man inte reder ut, är det stor risk att hästen tappar förtroendet för en. Det kan dels betyda att hästen inte "vågar" lyda en eftersom man bevisat att ens idéer inte är bra, och dels att hästen lär sig att det lönar sig att protestera.
Det första kan som exempel vara att man ber hästen att hoppa ett hinder, och denna inte klarar hindret utan kraschlandar. Då minskar såklart hästens tilltro till oss eftersom det gör mera ont att lyda oss än at låta bli. Samma sak kan man tänka sig om man råkar styra ut på en mosse, is eller liknande, som inte bär. Då får nog hästen minskat förtroende för vårt vägval. Så viktigt är, om vi ber hästen om något, att det vi ber den om verkligen kommer att fungera.
Om hästen märker att det vi föreslår fungerar bättre än hästens eget förslag, blir hästen såklart mera angelägen att lyda oss. Så begär bara sådant, som kommer att gå bra.
Omvänt måste vi också vara så lyhörda att vi de gånger hästens förslag verkligen är bättre än vårt eget, följer hästens kloka initiativ. Det hände mig en gång 1981 i Mora att min Jack, som jag hade då, envist ville gå en viss väg i skogen. Det visade sig att han hade rätt. Vi var på väg hemåt och han hade bättre koll på vägen än vad jag hade. Det var första gången vi red där. En annan gång förstod jag inte varför Kalle tvärstannade i den täta skogen. Efter lite diskussioner såg jag att han stod med bringan mot ett gammalt taggtrådsstaket. I båda dessa situationer stärkte jag ju hästens självförtroende och vilja till samarbete genom att följa deras kloka råd.
[ Svara ]
26 december 2009
Jag har en 4-årig nyss hemkommen från inridning. Min första egna ridtur på honom innebar tre varv runt ridbanan, sen totalstopp! Trotts uppmaning med hjälp av skänkeln blev det bara två steg. Vi lade ner efter en kvart. Hur går man vidare? Sporrar? Det rådde mig inridaren. För att motivera, som han sade.
[ Svara ]
Markus Holst 26 december 2009
Nej, sporrar är inte lösningen. Mer än så kan jag inte säga. Det kan finnas en mängd saker som orsakar det här och var felet ligger måste jag se er för att kunna råda om.
Initialt får vi komma ihåg att du säkerligen rider på ett annat sätt än vad inridaren gör, och att du ju dessutom rider på en annan plats. Hur väl inriden den unge hästen är, av någon annan, är den inte van att lyda dig, ledarskap är individuellt.
Hade du kanske en annan längd på tyglarna?
Att rekommendera sporrar på en nyss inriden häst, vittnar om inkompetens.
[ Svara ]
26 december 2009
Allt du nämner är nytt för min häst. Inridaren hade alltid sporrar på sig för att slippa jobba så hårt! Riden i tre veckor. Det som har hänt sedan vi kom hem var en förfärlig olycka för en vecka sedan, där vi krockade på väg till hovslagaren! Hästen fick tas ut ur taket på det liggande släpet. Till synes oskadd och oberörd! ingen lång väntan på hjälp. Änglavakt.
Han är riden två gånger efter det. Jag inser nu att han förståss ifrågasätter mitt ledarskap! Tack för kloka ord. Jag börjar om från början, utan sporrar! Väntar in honom så att han tycker att det är roligt att vara med mig. Inridaren rådtill mig: Var diktatorisk! Detta är en erkänt duktig akademisk riddare. Allt är inte guld som glimmar.
[ Svara ]
Markus Holst 26 december 2009
När jag rider in hästar, burkar jag vänt amed att använda skänkeln till jag har "full lydighet". det är ingen idé att föröska driva med skänkeln, om hästen inte lyder röst och spö.
Av samma anledning använder jag sällan skänkeln i skogen, och speciellt inte i situationer där det blir "problem", som om hästen inte vill gå över ett dike eller liknande.
Skänkeln måste långsamt läras hästen.
[ Svara ]
26 december 2009
Hej.
Jag känner igen det här med hästar som stannar. Jag har ett 5årigt friesersto som ofta tvärnitat (bättre nu)och vägrat gå fram. Jag är inte diktatorisk till min läggning och använder inte sporrar och vill inte göra hästen skänkeldöd genom att banka på den. Jag har väntat! Efter ett tag manat på med rösten och kliat på manken för att hon ska känna sig lugn. Till slut har hon gått och det händer allmer sällan. Förra hösten när vi närmade oss fårhagen så kastade hon runt på bakdelen och idiotrusade tillbaka. Jag fick stopp på henne och till slut skrittade vi förbi fåren. Nästa gång gick det bra och fåren var inte längre\"hästätande vargar\". Vid ett tillfälle vid en gran som rasat har jag hoppat av och lett henne en bit och gången därpå var det inget problem. Jag tror att det är bra att hästen får tid på sig. Känner den sedan att ryttaren är lugn och trygg i själen blir den också det. Därmed inte sagt att det alltid är så lätt och att det går så fort.
Tack Marcus för din ypperliga ridhandbok. Det var när jag läste den och din beskrivning av vad som behövdes för att ridningen skulle bli rolig igen som bitarna föll på plats. Det blev mitt \"Sesam, öppna dig!\" Nu rider jag för en av Christina Drangels \"ambassadörer\", läser din blogg och ridhandboken och tittar på Anja Berans och Philippe Karls DVDer. En extra rolig sak är att min man, som aldrig tidigare ridit, blivit så intresserad att han köpt en helmysig frieservalack och vi har fått ett nytt intresse ihop nu när våra barn håller på att bli stora.
//Karin
Â
Â
[ Svara ]
26 december 2009
Jag undrar om han stannade under inridningen också?
Min häst stannade också emellanåt. Ibland mitt ute i skogen så att man knappt kom hem. Men bara ibland. För övrigt var det inga bekymmer alls. Jag var hård och tränade bort det.
Men så dök bekymret upp igen mitt i livet. Hon kunde hoppa en halv bana eller gå ett halvt terrängprov och plötsligt stanna i en hörna så att de fick bryta. Inte ofta, men ibland.
Det visade sig sedan att det vi trodde var \\\"stoighet\\\" och trams var en medfödd defekt som vi inte upptäckte - hon var tuff och visade aldrig något trots att hon gick hårt. När hältan väl kom var det för sent.
Om min unghäst skulle hitta på några konstigheter trots att hon är snäll och behaglig för övrigt ska jag röntga henne direkt, hela kroppen! Jag tänker inte göra om samma misstag igen. Blir så arg på mig själv när jag tänker tillbaka.
/Karin
[ Svara ]
Ingela Lindström 27 december 2009
Det absolut bästa när man rider ut på en ovan unghäst är att följa med en äldre häst men det är inte alltid som man har tillgång till det. Taekwondo och jag red förra gångens uteritt baklänges och det gick bra. sen ville jag vända om och då blev det snart stopp igen, jag red då in i skogskanten för att försiktigt bryta en liten kvist, slog sen försiktigt med den mot mitt ben och då kom en jätte reaktion, som jag räknat med, efter det behövde jag bara vispa lite i luften så gick han vidare utan större problem. Svårigheten med Taekwondo är att jag inte kunnat ha spö på honom tidigare för då har han fått riktig panik. Så dagens övning gick bra så nu går vi vidare med nya mål. Man ska inte vara rädd för misslyckanden ibland, för det är med misslyckanden vi lär oss.
[ Svara ]
