Jag har tillfälligt hand om en häst som stått ganska länge på grund av en broskbildning i nacken. Nu set vi inte längre några indikationer på att hästen har ont, och har därför börjat rida så smått. Själva ridningen går utmärkt förutom att det märks att hästen, som fortfarande är rätt ung, saknar lite utbildning. Jag tar det lugnt och försöker jobba efter hästens förutsättningar, och det märks att han gillar arbetet.
Nu till själva problemet - han står inte still vid uppstigningen. Min teori är att han associerar uppstigningen till den ridning som tidigare har gjort ont (på samma vis är han nu lite skeptiskt vid sadlingen, men det är på väg att bli bättre).
När vi jobbar från marken med en medhjälpare så går det bra att både stå still bredvid pallen och att bli uppsutten på, men så fort jag är själv så blir det en lång kamp. Att stå still bredvid pallen funkar efter ett tag, men så fort jag ställer mig vid pallen så promenerar han iväg. Jag vill ogärna ta tag i tyglarna i onödan eftersom att det finns en risk att han får ont av påtvingad vridning, och jag inte vill att smärtan ska förvärra problemet.
Det enda jag har hittat som fungerar är att ställa hästen i hörnet med dyngkärran, den är nämligen så spännande att nosa på att han står still utan förhållningar och jag kan enkelt hoppa upp (utan pall). Tyvärr kan jag ju inte ha med mig dyngkärran överallt så även om mitt knep har underlättat vardagen så känns det inte som en bra långsiktig lösning, samtidigt så känns det inte produktivt att ta konflikten och därmed fortsätta låta uppsättningen vara relaterat till något som åtminstone jag upplever som jobbigt.
Har du några tips och knep? Tilläggas bör att jag är väldigt mån om att ridningen ska upplevas som något positivt, därför berömmer jag mycket när uppsittningnen funkar och undviker att skälla när det blir tokigt med själva uppsittningen. När uppsättningen går bra så ser vi till att ha kul en kort stund och sedan gå in och äta.
