Jag känner ett växande behov av att förstå passage. Det är en rörelse jag nästan inte har sysslat med, frånsett att jag ibland kunde frambringa något passage-liknande på Kalle. Med såväl Blixten som Diamanten har jag också försökt få passage, men utan att lyckas. Så att lära mig om passage, är den ena av de saker jag har kvar att göra inom ridningen (Den andra är att bli bättre på att lära ut galoppombyten).
Därför tänker jag läsa igenom de böcker jag har i bokhyllan, hur de beskriver passage, och är jag ändå läser, kan jag lika gärna skriva ner det för er. Idag nöjer jag mig med definitionerna
Först tittade jag i arméns ridinstruktion, där mitt sökande brukar börja, för att upptäcka att de inte nämner passage. Det är egentligen föga förvånande då boken skrevs på 30-talet när dressyren i sin moderna version ännu inte hade nått så högt att passage regelbundet övades. Boken är även knapphändig om piaff. Så där gick jag bet.
Men det finns ju äldre litteratur. De la Guérinière skriver desto mer. I den svenska översättningen från 1828 som finns i min bokhylla, kallas passagen för spansk skritt. Det visar hur svår och motstridig terminologin ofta är inom hästeriet
Guérinière skriver:
Spansk skridt som fordom kallades passage af det italienska Spassegio, hvilket betyder spatsergång, är en taktmässig skridt eller trav. I denna gång bör hästen hålla sina begge lika som i traf i kors stående, hvarandra motsatta ben längre tid upplyftade; likväl bör han gå mycket taktmässigare och mera eleverad än i vanlig traf, så att han vid hvart steg som tages blott framrycker en fot, nämligen att det upplyftade benet griper ungefär omkring en half aln framom det som står på marken.
Jag påstod aldrig att det var enkelt att förstå 1800-talssvenska. Det finns en risk att en del av Guérinières ord har gått förlorade då denna svenska översättning är översatt från en tysk översättning av Guérinières franska bok. Men: Det diagonala benparet skall vara längre i luften än i trav, gå med stadigare takt och lyfta benen högre. Varje steg skall vara max 30 centimeter långt.
Bent Branderup beskriver två olika sorters passage; Rygg-gungs-passage och benlyftspassage där den senare ser mest spektakulär ut, medan den förra är en riktigare och mer krävande rörelse.
Bent Branderup skriver:
Är din häst så långt kommen att den kan piaffera, och schwungfullt trava ut ur piaffen (Det behöver inte vara en ökad trav, men skall vara schwungfullt), finns passagen att finna någonstans däremellan. Försök att rida något fram ut piaffen, samtidigt som du med dina höfter begär mer gung, utan att motverka hästens ryggrörelser.
Här mäter vi en liten annan passage än den Guérinière beskriver, eftersom Bent lägger in framåtbjudningen som en parameter. Jag skulle vilja hävda att Guérinière mer beskriver benlyftspassagen men vi kan ge båda herrarna rätt, då ridning sällan är en exakt vetenskap.
Demitrij Crnjac, beridare det statliga lipizanerstuteriet Lipica, har skrivit en användbar bok om enbart piaff och passage (2002). Han spaltar fint upp definitionen av passagen:
Demitrij Crnjac skriver:
Passagen utmärker sig av:
- Tydligt urskiljningsbart växelspel mellan bärkraft och skjutkraft i varje steg
- Rakhet, dvs på en linje (ej sidvärts)
- Sluten kropp med tydlig krökning vid 13 ryggkotan och böjda haser.
- Underarmen vågrät, skenbenet lodrätt.
Han har såklart rätt, men frågan är ifall hans stränga definition gäller för alla hästar. Där kan vi läsa i Hästen som Hobby (1970):
Hästen som Hobby skrev:
I passage rör sig hästen i en mycket samlad trav under långsam rörelse framåt. Steget skall vara höjt och taktmässigt och kännetecknas av en mera betonad böjning i knän och haser och av rytm, mjukhet och spänst i rörelsen […] Samma passage kan ej, beroende på kroppsbyggnad och temperament, begäras av alla hästar.
Slutklämmen visar vad jag invänder mot i Demitrij Crnjacs snäva beskrivning.
Även Eric Lette har nämnt passage, i en kort och kärnfull sammanfattning (1980)
Passage är en långsam, samlad trav med höga steg och med ett tydligt luftmoment. Bakbenen skall trampa energiskt mot hästens tyngdpunkt.
I flera av mina böcker (Müseler, Anrep, Wrangel) beskrivs passagen knappt alls. Det är möjlig att Anrep med begreppet dans avser såväl passage som piaff, medan Müseler och Wrangel är för präglade av fältskolan för att diskutera om passage.
Vi kan se viss samstämmighet mellan författarna
- Markerad takt
- Högre benrörelser
- Korta och långsamma steg
Den vackraste beskrivningen av passage hittar jag i Steinbrechts bok. Den är skriven på snirklig 1800-talstyska med enormt långa meningar och ännu längre kapitel. Därför är det svårt att hitta i boken, och jag hittade inte denna gång det jag sökte men minns hur Steinbrecht någon stans bland alla långa meningar poetiskt beskriver hur passagen är travens skola över marken. Detta ger nog bäst känslan av hur passagen skall upplevas