Myter och folktro : Ridskolehjälper

-
22 juli 2010

Nyligen hade jag besök av en ryttarinna som liktsom jag växte upp på den då fortfarande rätt lilla ridskolan i Partille. Vi hamnade i en diskussion om galopfattning och mindes hur vi en gång lärt oss att ta fram innerskänkeln, bak ytterskänkeln och klämma till.

Det fick hästarna att galoppera.

Jag har därefter tänkt på annat vi lärde oss då.

I framdelsvändningen skulle ena skänkeln bak, den andra fram och så klämde man till med båda.

I skänkelvikningen skulle ena skänkeln bak, den andra fram och så klämde man till med båda.

I bakdelsvändningen skulle ena skänkeln bak, den andra fram och så klämde man till med båda.

Det festliga var att vi fick det resultat vi ville ha, i alla fall efter lite träning på de olika rörelserna.

När jag långt senare funderade på dessa "enhetshjälper" började jag förstå att hästen visste något som vi inte visste, och at vi nog nte gjorde som ridläraren sade, för gjorde vi det torde vi fått samma resultat i alla exempel ovan. Därefter har jag ägnat mycket tankemöda åt att försöka förstå hur vi egentligen gör.