Jag vill berätta om de konstiga känslor jag fick när jag mockade ligghallen idag. Jag gick och funderade hur det skulle kännas att rida för instruktör igen (vilket förvisso troligen aldrig kommer hända).
Först rös jag över alla gamla minnen av instruktörer som säger att ”det har ingen betydelse just nu” och ”du tänker nog för mycket” när jag frågat saker.
Sedan kom jag fram till att det jag vill lära mig aldrig kan förmedlas på en ridlektion så som min ridsituation ser ut nu. Som ridande elev är man ju begränsad i inlärandet eftersom undervisandet anpassas efter den häst man för stunden sitter på, inte efter det man vill veta. Därför är jag ju redan i förväg diskvalificerad att få lära mig sådant som jag är nyfiken på, vilket ju förtar intresset att rida för instruktör igen.
Hur som: Till slut fick jag en känsla av hur den imaginära framtida instruktören lyckas förklara ridningen för mig på ett sådant sätt att allt framstår i helt klar dager. Jag ser då för mitt inre hur jag nöjt sitter av, tackar för förklaringen och känner att nu när jag förstått behöver jag inte rida mera. Nu finns det ju inget mer jag behöver utforska.
Den tanken och känslan var jag inte beredd på.