Mina hästar och jag : Limbo

«Föregående - Nästa»
17 juni 2018

Det senaste halvåret har förändrat mig.

Det började med mitt försök att tävla igen. Jag har ju i Bugatti en häst som ser ut som en ridhäst, rör sig som en ridhäst, har ett användbart temperament och dessutom låter sig lastas och transporteras. Då föddes en längtan av att vara delaktig i ridsports-Sverige, att ta mig hemifrån och rida med andra. Det alternativ som kändes genomförbart var att åka på någon liten tävling i nejden.

Snart började tvivlen komma. I samband med att jag försökte reda ut hur man tävlar nu för tiden, och framför allt vad tävlandet leder till, märkte jag att tävlingsreglerna och genomförandet var lika kantat som förr av saker jag inte tyckte om, som fåniga regler och än fånigare traditioner och moden.

Ju mer jag pratade med ryttare i bekantskapskretsen, desto mer förstod jag att de flesta betraktar tävlandet som en social aktivitet där man umgås och där man själv försöker prestera för sin egen skull, kanske i syfte att få ett erkännande och klättra i den sociala hierarkin.

Det kan tyckas självklart, men jag har missuppfattat det helt. Tävling och annat organiserat ridande är inte den kollektiva vilja att utveckla ridning som jag på något sätt trott. Få ryttare intresserar sig för ridningen från ett forsknings- och utvecklings-perspektiv utan rider för glädjen att rida och för det mervärde ridandet ger dem själva.

Där gör sporten god nytta. Eget välbefinnande är viktigt.

Men för att uppleva egen ridglädje behöver jag inte åka iväg och ”trängas” med andra. Det behöver jag ingen organisation för. Umgås med folk gör jag helst utan hästar, i köket över en kopp kaffe. Alltså försvann all ambition att åka på tävling. Jag skulle ändå inte känna mig som delaktig i något större utan förvånat undra vad som pågår.

I samma veva började jag granska och diskutera dressyren och insåg efter lite kloka diskussioner att dressyren inte är ett sätt att ge en häst ett bättre liv utan likt andra sporter ett sätt att skapa ett självförverkligande åt ryttaren. Där gör såklart dressyren en bra sak men det är något helt annat än hur jag har tänkt på organiserad ridning och dressyr som ett sätt att få mina hästar dels att må bättre och dels att bli mer samhällsnyttiga individer.

Ridhästar behövs inte längre i samhället och hästen behöver inte ridas för sitt eget välbefinnande. Den behöver gå i en flock den trivs i. Vad finns det då för anledning för mig att rida?

Där tog inspirationen slut.

Hästen har nog inget emot att vi rider den. De brukar snällt ställa upp på det mesta vi gör, men att inse att min ridning inte är viktig för hästen, inte viktig för det allmänna ridkunnandet, inte viktig för framtidens samhälle – ja inte viktig alls – det skapar en underlig tomhet som jag inte var beredd på.

Jag vill ju ha mina hästar omkring mig, men vad kan jag hitta för mening med ridningen om jag beaktar att mitt ridande inte har betydelse för någon annan än mig? Det blir mest att jag planlöst travar och galopperar på fälten och känner mig som en pigg ridskoleunge som fått låna ridlärarens häst en stund. Jag är nöjd och lycklig.

Kanske är det allt jag skall begära? En glädje och endast en glädje? Ingen känsla av att det jag gör har betydelse? För det har ju ingen betydelse.

För några dagar sedan längde jag lädren och försökte rida lite dressyr, som ju varit min huvudsyssla sedan början av 80-talet. Jag red lite skänkelvikning men kunde inte engagera mig i det när tanken hela tiden var att varken hästen eller jag behöver denna skänkelvikning. Varför då rida den?

Skall jag bli engagerad ryttare igen behövs det en ordentlig dos inspiration som kan förmedla syftet med det jag gör. Jag behöver en anledning större än mitt eget välbefinnande, större än mig själv, för att motivera mig till organiserad och avancerad ridning. För min och hästens glädje behöver jag inga perfekta halter eller hinder på 1,20. Då räcker det att trava runt på fältet bakom stallet.

Hälsningar,
Markus Holst

17 juni 2018

jag har följt dina reflektioner sporadiskt och jag medger utan omsvep att jag ju ÖNSKAR att du skrev motsatsen - att du har hittat motivation och meningen och att både hästen och du är GLAD. Det är sådant man vill läsa - en slags berättelse med happy end eller åtminstone en öppning. MEN: jag högaktar din uppriktighet, den är nödvändig. Den är alltid nödvändig. Jag har inget att invända, och på många sätt är hästeriet (ridningen, hästhanteringen) just ett sådant område där frågan om ett slags "livets meningslöshet" är relevant: varför gör jag detta? vad leder det till? för vem? varför inte annorlunda ? osv. Jag har hela livet ställt mig dessa frågor.

MEN jag har mkt sent i livet kunnat återuppta den ridning som jag slet och kämpade mig till som barn (inga föräldrar som skjutsade, veckopengar som räckte till var tredje ridlektion om inget annat köptes, inga hästar i hagarna runtomkring då jag bodde i stan osv). När jag nu återupptiog ridningen som vuxen med egen häst för tio år sedan, har jag istället kunnat känna oavkortad glädje just bara i hästumgänge: varje stund jag kan tillbringa i stallet istället för på jobbet är en lisa, varje fysiskt samarbete med hästen är ett lyckorus, ridningen är helande (på djupet) oavsett om det är skänkelvikning eller slängtrav på ängen bakom stallet. Osv. Jag tävlar inte, tillhör den där gruppen kvalitetsryttare som tråcklar sig fram i kölvattnet av BB och AR. Jag har alltså inget att tillägga. 

Mer än möjligen: min långa längtan efter häst - efter ordlös kommunikation - har kanske lett till att hästen (även efter tio år som hästagare utan bil, med oändlig tid på bussar och på cykel längs landsvägen) ändå alltid är en så oerhört stark kontrast till ett arbete som kräver både prestation och tid. Hästen är för mig ALLT ANNAT. 

Önskar dig allt gott

/i

[ Svara ]

Markus 17 juni 2018

Någon stans har jag ju hittat meningen när jag kan finna glädjen i det lilla - och nöja mig med det. Jag har ridit ovanligt mycket i år sedan snön släppte greppet. Men att träna och "prestera" känns - just nu i alla fall - ointressant. Att plocka ut det man vill göra och tillåta sig att göra bara det, är någon typ av framsteg och mognad.

[ Svara ]

17 juni 2018

ja.

Och din roll som ridlärare gör kanske att träningen (rösten som säger gör si gör så) är mindre intressant. Jag är lärare i andra sammanhang, men på hästen är jag bara öppen - för hästen. Och för tränarens röst. Jag har ingen egen röst när jag rider, ofta ingen egen idé ens. Och JA - det går mkt långsamt "framåt" för dels ger jag ponnyn alltför stort utrymme, och dels är jag alltför okunnig om hur en rörelse ska kännas. Men: jag slipper vara ledare/lärare och det är underbart. 

JA. "Att plocka ut det man vill göra och tillåta sig göra bara det." Det är ridning för mig.

 

[ Svara ]

17 juni 2018

Organiserad eller inte - det du gör har stor betydelse för dina elever och deras/våra hästar! Anledningen för dig att rida är ju då, tänker jag ur mitt elevperspektiv, just att hitta bra, finurliga, kloka och goda lösningar att förmedla till vår ridning på hästar som vi vill ska må bra länge! Ta din egen glädje som en extra bonus under mottot "Delad glädje är dubbel glädje" :)! 

[ Svara ]

17 juni 2018

instämmer med kommentaren ovan. 

 

[ Svara ]

17 juni 2018

Jag vill inte tävla,  men gärna bli bättre ändå tills jag är så gammal är jag blir sämre 😊. Jag är ute efter den där känslan att hästen följer mig utan ansträngning men med kraft och precision. 

Och jag vill ha hjälp och även feedback och bekräftelse på min resa - så jag åker på massor av helgkurser och liknande (för min del åt AR- hållet). Det roligaste jag vet - massor av hästsnack,  träning och lite vin 😁. I bästa fall lär vi oss nåt, hästen och jag, eller så har vi bara en rolig helg. 

Kanske inte passar alla men för mig ger det det "sammanhang" som tävlingar kanske ger andra?

(fast jag har aldrig tänkt på att min ridning kan vara betydelsefull för samhället,  så den aspekten lämnar jag därhän)

[ Svara ]

Markus 17 juni 2018

Tänk att du är med i hemvärnet och ägnat många lediga dagar under livet åt att öva och planera för att försvara bron över Dalälven. Så begriper du en dag att allt bara var ett rollspel, på låtsas. Du är inte med i hemvärnet utan i en fristående teatergrupp.

- Jamen det måste du väl fatta att, säger alla och du står där och känner dig dum.

[ Svara ]

17 juni 2018

den känslan. men JAG VET att den kan dyka upp överallt, överallt överallt. "Det var bara ett rollspel! Vad trodde du!"  

det du just nu sätter fingret på är den sociala sidan av hästeriet. den har jag aldrig riktigt behövt ta på allvar, hästen har alltid varit en tillflykt, och den sociala sidan antingen ett medel att nå till hästen eller ett nödvändigt ont att stå ut med.

[ Svara ]