Ni som följt mig sedan tidigare vet hur jag brottas med att försöka förstå tävlingsvärlden, men anar inte hur mycket tankemöda jag lägger på att försöka förstå. Funderingar runt ridningens målsättningar, försök att förstå innebörden i de olika riktningarna och försöka att ”titta in” in i olika ryttarens tankar och känslor finns dagligen i mitt huvud, och ändå går det väldigt dåligt.
Men ibland lyckas jag.
Harry Martinsson skriver i sin självbiografiska bok ”vägen ut” hur den unge Martin upplever vad han kallar Magnesiumsekunden, ett sådant där kort ögonblick när allt står klart för en – men ett ögonblick som snabbt försvinner igen.
Idag läste jag vad jag tidigare skrivit om när vi tittade på ett gångartstest för araber och jag fick en oväntad och – tyvärr - övergående insikt i hur ryttarna kan ha upplevt det när de var med och red där. Jag har skrivit om det på https://markusholst.com/ryttarforum/95/tavling/16832/kanslor-efter-gangartstest
Härnäst kom jag att tänka på vad längdhopperskan Erica Johansson sa i Mästarnas Mästare: Hon kunde sakna känslan av att vara vältränad.
Ovanpå det dök det upp tankar på hur en ryttare jag flyktigt känner beskrev sin programritt och mycket noggrant kommenterade vad som hade blivit bra och vad som blivit dåligt. Texten genomsyrades av en dröm och vilja att göra en än bättre ritt och när jag tänkte på det idag fylldes jag med en längtan att följa henne i hennes strävan mot att göra än bättre nästa gång.
Dessa tre tankar – att vara stolt över sin häst, att vilja vara vältränad och att vilja kunna prestera i rätt ögonblick – möttes och en magnesiumsekund kom över mig.
Jag förnam hur vetskapen att jag kan utföra något skapar stolthet och trygghet. Jag förnam den stolta känslan att rida in på en bana och känna att det har klarar jag. Jag förnam en känsla att det är stort att göra det där som man kan och som man övat sig på, vad det nu än vara månde. Jag kunde även förnimma en känsla av stolthet när jag föreställde mig att mina hästar vore vältränade.
Där fylldes jag över en förståelse för stoltheten i att göra något – inte bara kunna något. Jag blev nästan sugen att gå ut och börja utbilda mina hästar för att få uppleva den där känslan och stoltheten av att kunna göra det jag övat på länge.
Tänk om dessa känslor, tankar och drömmar hade fyllt mig när jag var ung, och inte bara under en sekund. Då hade mitt ryttarliv nog varit annorlunda med mycket mindre ångest och funderingar.
Men magnesiumsekunder går över. Redan nu börjar tvivlen komma, men jag skall försöka suga på denna känsla så länge som möjligt och försöka arbeta in den så jag bättre kan förstå vad folk vill uppleva när de pratar om tävlingar och träningar och vad mer det är.