Det senaste halvåret har förändrat mig.
Det började med mitt försök att tävla igen. Jag har ju i Bugatti en häst som ser ut som en ridhäst, rör sig som en ridhäst, har ett användbart temperament och dessutom låter sig lastas och transporteras. Då föddes en längtan av att vara delaktig i ridsports-Sverige, att ta mig hemifrån och rida med andra. Det alternativ som kändes genomförbart var att åka på någon liten tävling i nejden.
Snart började tvivlen komma. I samband med att jag försökte reda ut hur man tävlar nu för tiden, och framför allt vad tävlandet leder till, märkte jag att tävlingsreglerna och genomförandet var lika kantat som förr av saker jag inte tyckte om, som fåniga regler och än fånigare traditioner och moden.
Ju mer jag pratade med ryttare i bekantskapskretsen, desto mer förstod jag att de flesta betraktar tävlandet som en social aktivitet där man umgås och där man själv försöker prestera för sin egen skull, kanske i syfte att få ett erkännande och klättra i den sociala hierarkin.
Det kan tyckas självklart, men jag har missuppfattat det helt. Tävling och annat organiserat ridande är inte den kollektiva vilja att utveckla ridning som jag på något sätt trott. Få ryttare intresserar sig för ridningen från ett forsknings- och utvecklings-perspektiv utan rider för glädjen att rida och för det mervärde ridandet ger dem själva.
Där gör sporten god nytta. Eget välbefinnande är viktigt.
Men för att uppleva egen ridglädje behöver jag inte åka iväg och ”trängas” med andra. Det behöver jag ingen organisation för. Umgås med folk gör jag helst utan hästar, i köket över en kopp kaffe. Alltså försvann all ambition att åka på tävling. Jag skulle ändå inte känna mig som delaktig i något större utan förvånat undra vad som pågår.
I samma veva började jag granska och diskutera dressyren och insåg efter lite kloka diskussioner att dressyren inte är ett sätt att ge en häst ett bättre liv utan likt andra sporter ett sätt att skapa ett självförverkligande åt ryttaren. Där gör såklart dressyren en bra sak men det är något helt annat än hur jag har tänkt på organiserad ridning och dressyr som ett sätt att få mina hästar dels att må bättre och dels att bli mer samhällsnyttiga individer.
Ridhästar behövs inte längre i samhället och hästen behöver inte ridas för sitt eget välbefinnande. Den behöver gå i en flock den trivs i. Vad finns det då för anledning för mig att rida?
Där tog inspirationen slut.
Hästen har nog inget emot att vi rider den. De brukar snällt ställa upp på det mesta vi gör, men att inse att min ridning inte är viktig för hästen, inte viktig för det allmänna ridkunnandet, inte viktig för framtidens samhälle – ja inte viktig alls – det skapar en underlig tomhet som jag inte var beredd på.
Jag vill ju ha mina hästar omkring mig, men vad kan jag hitta för mening med ridningen om jag beaktar att mitt ridande inte har betydelse för någon annan än mig? Det blir mest att jag planlöst travar och galopperar på fälten och känner mig som en pigg ridskoleunge som fått låna ridlärarens häst en stund. Jag är nöjd och lycklig.
Kanske är det allt jag skall begära? En glädje och endast en glädje? Ingen känsla av att det jag gör har betydelse? För det har ju ingen betydelse.
För några dagar sedan längde jag lädren och försökte rida lite dressyr, som ju varit min huvudsyssla sedan början av 80-talet. Jag red lite skänkelvikning men kunde inte engagera mig i det när tanken hela tiden var att varken hästen eller jag behöver denna skänkelvikning. Varför då rida den?
Skall jag bli engagerad ryttare igen behövs det en ordentlig dos inspiration som kan förmedla syftet med det jag gör. Jag behöver en anledning större än mitt eget välbefinnande - större än mig själv - för att motivera mig till organiserad och avancerad ridning. För min och hästens glädje behöver jag inga perfekta halter eller hinder på 1,20. Då räcker det att trava runt på fältet bakom stallet.