Jag läste på Hippson idag att Lisen Bratt ”öppnar” för att tävla igen. Hon saknar adrenalin-kicken, stod det. Jag har funderat på detta några timmar och kom på att jag inte vet vad en adrenalinkick är.
Adrenalin förknippar jag med den där metallsmaken i munnen man får när man är rädd, men jag tror inte Lisen strävar efter metallsmak i munnen, så adrenalinkick måste vara något annat, och något positivt.
Medan jag packade varor på lagret funderade jag över adrenalin-kickar. Jag funderade över när den förväntas infinna sig. Är det medan man tävlar, eller efteråt, eller på framridningen? Är det en allmän känsla när man längtar efter tävlingen, kanske, eller är adrenalinkicken det samma som glädjen över den dagliga ridningen?
Hur länge sitter en adrenalinkick i? Är det månne någon bestående känsla som de tävlande har under sin aktiva karriär och som rinner av när man slutar, eller är det någon tillfällig känsla som kommer och går i vissa situationer?
Hur känns en adrenalinkick?
Det är irriterande att jag inte kan greppa adrenalinkicken. Det får mig att undra om jag alls har upplevt någon sådan och helt enkelt inte vetat vad det varit, eller om jag kanske aldrig gjort det och därför inte vet vad jag skall längta efter?
Kanske är adrenalinkickar något som bara vissa personer upplever, eller är det kanske som med vanilj-glass och kaffe, att bara vissa personer uppskattar det och kan sakna det?
Visste jag vad en adrenalinkick var hade det varit enklare att svara på mina egna frågor.
Artikeln om Lisen gav i alla fall en positiv sak: Jag fick än en gång klart för mig att tävling ägnar sig tävlingsryttare åt för den personliga tillfredsställelsens skull, inte, som jag trodde som ung, för att kollektivt föra ridningen framåt.
Lycka till med din come back, Lisen! Att läsa den lilla artikeln gav mig som du ser en del insikter.