Jag vaknade tung i huvudet och full med depressionstankar. Det sista åren har fått mig allt mindre inspirerad att rida. Inspirationen har alltid kommit och gått, men de insikterna jag fick och som jag beskriver i https://markusholst.com/aspergergubben/66/asperger-hastliv/17075/limbo har verkligen dödat inspirationen.
De sista gångerna jag ridit har jag känt mig så ledsen att jag inte vill rida mer, men jag har ändå haft en förhoppning att hitta glädjen igen. Att rida kan verkligen vara en stor lycka. Medan jag låg kvar i sängen började jag fundera på stort allvar om det kanske är dags att sälja mina hästar för gott. Funderingarna har funnits tidigare, men aldrig så konkreta och verkliga som idag.
Jag berättade om mina tankar för kärestan till frukosten, och hon förstod såväl min känsla som mitt vankelmod.
Det som väger för att att göra av med hästeriet och att efter 50 år sluta med ridandet är alla de negativa känslor som det skapar, men det finns också många nackdelar. En nackdel är att hästar och ridning liksom är det enda jag gjort och det enda jag tycker mig kunna. Vad gör man istället? Där blir det lika tomt i tanken som när jag tänker på att rida.
Men jag älskar ju mina hästar. Att göra av med dem känns hemskt. Under dagen sade kärestan en viktig sak: Undra om du inte blir ännu ledsnare av att sälja dem.
Den kommentaren fick mig att ändra mina tankar. När jag lade mig på kvällen började tanken gro att försöka komma ut till mina hästar och se om jag kan hitta något sätt att umgås med dem, något sätt som känns rätt. I botten är ju det vad jag hoppas på, men jag vet inte hur sådana aktiviteter skall se ut.