Asperger-tankar : 26 maj 2020

«Föregående - Nästa»
26 maj 2020

Detta är ett inlägg främst för de äldre läsarna.

Under större delen av våra liv pratades det ju aldrig om asperger eftersom ingen utanför en snäv forskarkrets kände till det. Därför gick det ju inte heller att ta höjd för att man var avvikande. Det kan man bara om man är avvikande. Som så många andra trodde jag på den värld jag upplevde och kunde såklart inte föreställa mig att det fanns en annan värld än den jag upplevde genom mitt dagliga liv.

Men så blev jag 40 och läste av en slump en artikel i någon populärvetenskaplig tidskift och kände mig direkt övertygat om att det där, det är jag. Det var en så stor igenkänning och en trygg bekräftelse. Nu kunde jag förstå mitt utanförskap och även läsa på om hur världen egentligen fungerar. Det gjorde mig långsamt till en bättre lärare. Jag har undervisat inom ridning hela livet.

Jag var 48 när jag gjorde min utredning. Det var en intressant resa i självkännedom. Jag lärde mig mycket om vem jag var och på vilka sätt jag var avvikande, vilket gav en inte obetydlig trygghet.

Att inte veta om sitt handikapp gör att man springer på pumpen rejält många gånger. Alla jobb jag har haft har varit påfallande olämpliga för mig, förstår jag nu i efterhand. Jag har varje gång fått avsked på grått papper efter otaliga gräl och konflikter eftersom jag inte klarat att sköta jobbet på det sätt som förväntas.

Idag är jag 59 och vet jag att jag inte borde ha gjort något av allt det där jag gett mig på i arbetslivet.

Jag har lärt mig att en av sakerna med asperger är att man är större idealist än folk i allmänhet, vilket Greta Thunberg är ett tydligt exempel på. Eftersom jag inte vetat att jag är annorlunda har jag trott att denna idealism är normalläget och att alla inom organisationen drömmer om samma saker som jag, och att de som sägs på möten och programförklaringar eller står i stadgarna gäller.

De sista åren har jag börjat förstå att sådant inte läses av de flesta och de som läser det verkar se det som tomma ord. Hur som verkar ingen bry sig. Folk är med i organisationer som avnämare, för den egna tillfredsställelsen, inte för att de har en brinnande vilja att uppfylla organisationens syfte.

Detta har gett mig en ordentlig identitets-kris de sista åren med mycket handlingsförlamande ångest och depressioner. Ju mer jag förstår av världen, desto mindre bekväm känner jag mig i den.

Efter att hela livet ha vart aktiv inom ridsporten som instruktör, ryttare, författare, handlare mm känner jag ett stort motstånd till och med mot att närma mig mina egna hästar – eftersom jag inte längre förstår varför vi håller på med det. Det händer i det läget att jag får frågan vad jag själv vill, men jag har aldrig tänkt på att vilja något för egen del. Jag vill vara en nyttig kugge i hjulet som driver organisationen framåt. Det gör jag inte genom att göra saker för mig själv, och att göra saker utan annan än rent egoistisk målsättning har ingen tjusning. Då är det inte kul längre.

Kan ni känna igen er i denna identitetskris och hur hanterar man den? Jag vågar inte engagera mig i något eftersom jag nu vet att jag snart blir besviken, och att vara oengagerad trivs jag inte med.