Det är inte ovanligt att jag tappar sugen till ridning och liksom deppar ihop. Under vintrarna är det väl mera regel än undantag. I slutet av 90-talet slutade jag i stort sett att rida, red några gånger i halvåret, tills det en dag kändes kul igen. Det som den gången gjorde det kul var att jag hittade den akademiska ridningen och fick en nytändning som höll i sig i tio år, tills jag upplevde organisationen och inställningen runt den akademiska ridningen lika förfelad som allt annat inom den svenska ridvärlden.
I höstas gick det på något konstigt sätt upp för mig att jag alltid kommer uppleva omvärlden som fel och därför nog aldrig kommer att kunna förstå den eller fungera i den. Det tog bort min ridlust rätt kraftigt. Jag har ridit en del i vinter, men det har jag, men med rätt stor tvekan.
Jag vet inte vad jag skall hitta på med min häst. Den nya insikten att dressyr bara är en hobby för ryttaren, inget hästen behöver för sin livskvalitet, har tagit bort inspirationen. De sista gångerna jag ridit mina hästar har jag känt mig ledsen, så ledsen att jag suttit av efter mindre än 20 minuter.
Den känslan var inget kul, så därför har det inte blivit ridet på en månad. Jag vill inte utsätta mig för den känslan, och vill inte heller att min känsliga häst skall känna att jag är ledsen när jag rider honom. Han är förtjänt av bättre.
Jag försöker komma på vad som skulle kunna inspirera mig, men jag kommer inte på något.