Asperger-dagbok : 17 maj 2020

«Föregående - Nästa»
17 maj 2020

Jag har fortsatt att gymnastisera framför TVn på mornarna, till det sympatiska gymnastikprogrammet tio över nio. Jag är förvånad över hur lite ångest det ger att vara med och samtidigt får jag många flashbacks till skolgymnastiken. Så smått börjar en gammal aspergubbe kunna tala om för den lille aspergerpojken varför han upplevde gymnastiken som så hemsk att han inte kunde vara med.

Jag känner ju även nu hur dålig jag känner mig, när jag ser hur damen på TV kan hålla på dubbelt så länge som jag. Så var det ju även i skolan. De andra i klassen kämpade på, jag var alltid den förste att avbryta övningar.

Jag känner mig löjlig och ful när jag gör övningarna. Det är nog inte bara jag som känner så. Det är nog rätt vanligt. Framför allt bland män, att man känner sig fånig och klumpig, lite ovärdig, när man gymnastiserar.

Framför allt känner jag att gymnastik fungerar som en typ av bestraffning. Nej, ingen vill mig så klart illa, så det uttrycket behöver förklaras bättre.

Tänk dig att du i skolan skriver en underart vacker uppsats på engelska-proven. Den är så bra att den läses upp för klassen. Vilken blir din belöning? Jo, läraren uppmanar dig att stanna kvar och skriva en till …

Så fungerar det ju inte på engelskalektionen. Gör man bra där kan man slappna av, kanske till och med få gå tidigare. Men gör man bra på gymnastiken och känner sig riktigt nöjd får man ”belöningen” att alla tycker man skall ta i ännu mer, springa ännu fortare, hoppa ännu högre. Därför var det för den unge aspergerpojken omöjligt att känna sig nöjd efter gymnastiken. Vad han än gjorde var alla andra duktigare, och vad han än gjorde förväntades han göra ännu mer. Signaler om att han var bra fick han aldrig.