Så har jag tittat på ridsport på TV igen, och märker att min asperger och jag det sista året lärt mig en del om sport. Jag har i år förstått att sport är roligast att se om man inte vet hur det slutar, och om det är någon med som man hejar på. Då kan det bli spännande. Tidigare har jag tittat på tävlingar som om det vore en instruktionsfilm i ridning. Har jag varit på plats har jag därför helst tittat på framridningen eftersom jag tycker att man lär sig med av det.
Jag förstod för några veckor sedan att om man är med och tävlar själv så förväntas man ”heja” på sig själv på samma sätt som vi idag hejade på Peder, och bli lika glad om man vinner själv som väl alla blev idag när Peder vann.
Säkerligen låter det naivt för er, men denna insikt skiljer sig rejält från hur jag tidigare har föreställt mig sportens syfte.
Jag tror jag idag fick insikten att de som tävlar gör det för att de vill uppleva tävlingen, och för att de vill uppleva den behagliga känslan av att vinna. De vill tävla än svårare tävlingar för att få uppleva känslan att vara med i svårare sammanhang. Ungefär. Jag kan inte helt sätta ord på det än.
Samtidigt började jag såklart fundera på vad det är som jag själv längtar efter att få uppleva med min ridning, men då blir det tomt. Jag vet helt enkelt inte vart jag vill vara på väg. Min inspiration är väldigt skör. När jag någon gång gjort något sådant där lite extra som jag längtat efter känns det mest tomt och jag undrar vad min strävan egentligen gjorde för någon nytta. Inget förändras ju, liksom, av att man gör det där svåra eller extra. På måndag är det likväl arbetsdag igen. Ändå längtar jag alltid efter en längtan, men det gäller att hitta en längtan som är äkta. Det har jag inte gjort än, trots 47 år i sadeln.