Jag letade fram den tidigaste dressyrbilden på mig jag kunde hitta. Det blev denna, som är tagen på stora ridbanan på Avesta ridklubb i maj 1983.
Hästen heter Jack, kallades för Linus och var ett halvblod född 1974. När jag köpte honom var han utbildad till MB. Det var inte jag, så jag red lätt dressyr med honom men fuskade med lite byten och skolor. Jag hade med honom till Strömsholm och red till slut några medelsvåra starter på honom, bland annat dressyr-programmet för guldmärket.
Nu var det inte Jack jag tänkte skriva om, utan den unge 22-årige Markus som sitter ovanpå. När bilden togs hade jag beslutat att det var dressyr-ryttare jag var. Innan dess var jag kort och gott ryttare, en ryttare som ville lära sig allt. Mitt beslut att bli dressyr-ryttare hänger helt ihop med Strömsholm där jag aldrig fick upp någon förståelse för hoppningen, varför intresset dalade.
Jag hade gjort ridprovet inför Strömsholms-kurserna två gånger. Den första gången blev jag underkänd i hoppningen. Ett år senare blev jag godkänd och fick beröm av hoppläraren att jag hade övat så bra. Sanningen var emellertid att jag året mellan proven inte hade hoppat ett enda språng, men det talade jag inte om. Jag hoppade inget inför kurserna heller, varför jag kom tämligen oförberedd till Strömsholm och fattade absolut ingenting om hoppning. Det var stora hinder man skulle ta sig över igen och igen, men något logiskt system hittade jag aldrig. Eftersom jag var oerfaren och ändå fick hoppa högt verkade man inte behöva kunna något för att hoppa högt. Det verkade som att lära sig cykla: Man provar och slår sig och till slut sitter det. Jag var inte på Strömsholm för att utföra ridning, jag ville lära mig den logiska ordning man skulle utbilda ryttare i. Jag förstod inte då – och inte nu heller - vad mer jag lärde mig av att hoppa stora hinder än små. Man verkade ju göra likadant.
Hoppning kändes alltså ologiskt för den unge Markus. Dressyren var mycket tydligare. Där kunde man liksom bocka av på en lista vad man skulle lära sig: Först lär vi oss att fatta galopp och rygga. Sedan framdelsvändning, skänkelvikning, bakdelsvändning, förvänd galopp o.s.v. Det tilltalade min unga fyrkantiga hjärna. I hoppning hittade jag ingen lika tydlig utbildnings-gång. Hoppning verkade mer handla om att vara modig och att öva än att lära sig saker.
Alltså blev det dressyr, som kändes som ett logiskt sätt att utbilda en ridhäst. Att dressyr bara var en ”konstform” och sport just som hoppningen slog mig aldrig in. Jag trodde att vi utbildade användbara allmänkunniga ridhästar. Det är möjligt att ordet dressyr användes annorlunda i min barndom vilket kan ha skapat den missuppfattningen hos mig. Hade jag begripit att dressyr bara var en sport utan större värde och syfte än hoppning, trav och annat folk höll på med hade jag nog inte blivit dressyr-ryttare heller. Kanske inte ryttare alls.
Och det blev dressyrtävlingar, eftersom jag trodde det var så man gjorde. I början kändes det ju lite högtidligt att dra på mig den svarta kavajen och liksom vara delaktig i en historisk kontinuitet, men efter hand som åren gick falnade glansen runt tävlandet. Ju mer jag tävlade desto mer oförstående blev jag inför fenomenet.
Jag tänkte mig tävlandet som de centrala prov som fanns i skolan. Med dessa fick landets högsta skolledning en uppfattning om hur utbildningen såg ut i olika skolor och kunde rikta insatser för att förbättra där det behövdes. Så trodde jag om centrala prov, och så trodde jag om dressyr-tävling. Jag visste ju att resultaten skickades in till förbundet och trodde därför att dessa användes som ett underlag för att bedöma vilka utbildnings-insatser som behövdes för ryttare i Dalarna, där jag bodde då.
Så trodde jag, och därför kändes det som en hederssak att åka på de tävlingar som fanns i nejden. Det var mitt sätt att hjälpa förbundet och min omgivning att få en bättre ridutbildning till stånd. Därför åkte jag gärna iväg även om jag inte förväntade mig ”resultat”. Det var ju bra för förbundet att få veta även vad vi inte kunde i Dalarna.
Idag kan jag sakna denna känsla att göra nytta genom mitt ridande. Ju mer jag tävlade, desto mer insåg jag ju att det inte hade någon betydelse för någon, även om jag länge kämpade emot den känslan i något försök att hitta en mening i det jag gjorde. När jag till slut slutade tävla var jag kraftigt desillusionerad och har i ett kvarts sekel försökt bearbeta de olust-känslor jag fick när jag förstod mitt misstag.
