Jag har just lärt mig hur en ”pod” fungerar och även lyckats lyssna på en ”pod”. Det var en ridlärare som berättade hur hon i början av terminen sätter upp ett mål tillsammans med varje elev. Detta prat slog an något hos mig. Jag började fundera på vilka mina mål med min ridning har varit genom livet.
Det blev rätt underliga tankar, för jag kom på att jag nog inte vet vad som menas med ett mål.
Den enda gång jag kan komma på att det alls funnits något mål med min egen ridning är väl i samband med min ridlärarutbildning på Strömsholm i början av 80-talet, där det i kursplanen stod att vi efter kursen skulle kunna utbilda hästar till LA.
Drömmar har jag haft – men inga mål. Jag drömde ju länge om att 1990, då minsann skulle jag rida en Prix St Georg, men ju närmre det magiska året jag kom, desto mer bleknade ju den känslan. Om jag alls tävlade 1990 så var det som alltid LB-LA med resultat mitt i klassen.
Jag försöker komma på tillfällen när jag sagt att ”mitt mål är ...”, men jag kommer inte på något. Troligen har det hänt men bleknat bort i minnet. Tänk om jag kunde hitta folk som minns mig från olika tider i livet, som kunde berätta för mig hur jag vid olika tider resonerat runt min egen ridning. Det är ju lätt hänt att tro att jag alltid känt som jag gör nu, men det är ju mycket möjligt att jag tänkte annorlunda som yngre.
Att tänka runt mål ger mig en känsla av kniven på strupen och ångest; om något viktigt som inte får gå fel.
Under mina år med ”tillridningsstall” hade jag några ponnyhingstar som jag utbildade till deras bruksprov. Kanske var det då ett mål att de skulle gå bruksprovet? Jag upplevde det snarare som ett konstaterande: De skall gå bruksprovet. Jag mådde aldrig bra när jag red dessa hästar. Det kändes pressande att veta att det fanns en dead line utan återvändo där allt skulle klaffa. För mig var detta inte inspiration utan sådan press att jag snart valde att inte ta emot fler hingstar för bruksprov.
Jag minns en engagerad finsk fälttävlansryttare som runt 1990 hade hopplektioner på min dåvarande hemmaklubb och avtvingade varje deltagare ett ”mål” eftersom hon sade sig inte kunna undervisa någon som inte hade ett mål. I gruppen fanns ju flera glada pappor och liknande som lånat dotterns häst för att få hoppa och ha kul en stund, men alla sade artigt att deras mål var att hoppa LA … Ingen av dem har väl ännu ridit en LA, men de var ju tvungen att säga något. Är månne prat om mål många gånger bara tomma ord?
Undra hur jag hade upplevt det om jag på ridskolan i Partille eller andra ställen blivit tillfrågad vad mitt mål var, och även blivit ”avtvingad” ett svar på frågan. Vad hade jag sagt? Hade jag oengagerat klämt till med ”rida LA”?
Kan det vara en generationsgrej? Är pratet om mål något som har kommit efter att jag var ung? Något som hör ihop med de yngre generationerna? Jag kan för egen del inte minnas att jag någon gång tänkt i termen ”mål” och inte heller diskuterat det med någon av mina ridinstruktörer, men jag kan minnas fel.
I dagarna har jag läst om flera ryttares svar på sina mål för 2019. Det var en lång lista där frågan lika gärna hade kunnat vara ”vad skall du göra för roligt i år?” Om ett mål kan formuleras som det roliga man tänker göra under året behövs ju inget extra ord för det, så mål måste ändå betyda något annat, men vad?
Det verkar som om ”mål” inte bara är en fysisk aktivitet som skall utföras utan även är förknippat med någon typ av känsla såväl under arbetet mot målet som vid upplevelsen av dess uppfyllande. Jag önskar jag visste hur det är tänkt att man skall hantera känslor kring ett uttalat mål, och hur man förväntas bete sig när ett mål uppfylls eller inte nås och vad som förväntas hända efter det.
Någon gång de senaste åren läste jag en artikel att den som är beredd att göra det som krävs kan lyckas med det mesta. Kanske är det därför som jag idag äger fyra hästar varav ingen skulle kunna ta sig igenom ett LC-program? Jag har inte känt motivation nog att göra det som krävs.
Kanske bottnar det i att det egentligen inte känns viktigt för mig med mål och prestation? Det stämmer ju inte heller eftersom jag inte blir motiverad av att ”bara rida runt” här hemma. Jag behöver ändå något engagemang som motiverar ridningen.