När väl floret faller från ens ögon och man ser klart blir man lätt förvånad över hur man själv har missförstått saker. Även om jag länge anat att jag har missuppfattat detta med dressyr, så har jag liksom kämpat emot och trott att jag egentligen har rätt.
Jag har nog inte missuppfattat hur man rider dressyr, utan varför man rider dressyr.
Tidigt tyckte jag att hoppning saknade syfte. Hoppning är kul på samma sätt som det är kul att klättra i träd eller cykla fort fort nedför en backe. Att det var kul räckte inte som skäl för mig, jag ville leta efter den där vetenskapliga saken med ridning, det som förbättrar hästen och gör den lyckligare och mer användbar.
Det tyckte jag mig hitta i dressyren. Dressyren kändes organiserad och logisk. Dressyren uttrycks ofta med vetenskapliga termer. Den och den rörelsen gör att vi skapar dessa egenskaper hos hästen och gymnastiserar dessa muskler. Det kändes tydligt och bra för en ung Markus och jag kände att jag tillförde hästen något när jag red min dressyr. I hoppning förstod jag aldrig vad nytt vi tillförde genom att höja hindren, och någon annan utmaning än högre hinder verkar inte finnas i hoppningen. Ingen uttryckte, såklart, vilka nya egenskaper vi tränade hos hästen när vi höjde hindren.
Dressyrtävling kändes som en examen i ridkunskap. Jag jämställde dressyrtävlingen med slutproven på gymnasiet eller kanske körkortsprovet: Ett prov som visar om jag förstått hur man utbildar en ridhäst. Därför drömde jag om den dagen jag gjorde bra ifrån mig på en tävling, så jag slapp göra om det. Körkortsprov gör man ju tills man lyckas, och missar man på en tenta gör man om den. Så upplevde jag dressyrtävling: Om jag bara vann eller placerade mig skulle jag slippa göra det igen. Väldigt få skriver ju tentor för kul, och jag fick aldrig in att folk red dressyrtävling för att det är kul. Jag fick aldrig ihop varför folk tävlade igen och igen även om de vunnit.
Det sista året har det verkligen trillat ner över mig att dressyr inte har ett större syfte än hoppning eller en skogspromenad och tävling är en aktivitet utan högre syfte som man gör tillsammans med andra. Dressyr är ett sätt att umgås med sin häst och tillför inte hästen mer än någon annan form av ridning. Hästen behöver just inte dressyr, det är något vi gör med vår häst för att ha roligt – och hoppas att hästen har lika roligt. Det tror jag att de ofta har.
Jag tänker på gamla avelsston som aldrig blivit ridna men fått mängder med föl. Sådana hästar fanns fortfarande när jag var ung. De går i sin hage, i en stor beteshage på sommaren, och verkar lika friska, pigga, rörliga och lyckliga som vilken dressyrhäst som helst. Där ser vi vad lite livskvalitet allt vårt ridande i själva verkat tillför hästen.
I min ridhandbok har jag skrivit mycket om mitt vankelmod inför dressyren. Jag har länge på något sätt haft på känn att något med min förståelse inte stämt, men med en blandning av konfirmations-bias och att blunda tillräckligt hårt har jag ändå fått ihop min inställning att dressyr är vetenskapen om hur man tränar en ridhäst.
I den akademiska ridkonsten lärde vi oss att dressyren är till för att förbättra hästen. Det svalde jag med hull och hår, men behöver hästen verkligen vår dressyr för att bli lycklig? Jag tror inte längre att hästen behöver en massa samlande övningar för att bära oss bra. Promenadhästar som aldrig gymnastiseras blir ofta lika gamla som någon vältränad häst och har säkerligen inte sämre livskvalitet än den piafferande hästen.
Blir ekvationen annorlunda om vi tänker att dressyren förvisso inte skapar en lyckligare häst men kanske en mera användbar ridhäst? Ja, kanske lätt klass, kanske MB, men de flesta övningar finns där mera för att vi skall ha något att göra, kunna skryta och ha kul än att de är viktiga för hästens användbarhet. Visa mig gärna en brukshäst, till exempel polishäst, som har nytta av sina fina byten i vartannat. Jag tror inte det. (Nej, sport är inte användande av hästen, det är lek)
Ludwig Svennerstål sade i ett TV-program att bakdelsvändning är bra att kunna eftersom man rider det på tävling. Idag ger jag honom rätt.
Dessa insikter är en befrielse, men skapar samtidigt en tomhet. Vem hade jag blivit om jag insett detta som ung? Vart skall jag gå nu med mitt hästeri när dressyren känns oviktig? Hur vill jag leka med min häst när jag nu ”slipper” gymnastisera den? Det känns som om vår nya galoppbana kommer bli ett vanligare tillhåll för mig framöver än dressyrbanan. Jag har nog aldrig galopperat framåt i lång form så mycket som jag gjort i år.
Att rida bara för att det är kul är något helt annat än att rida i tron att jag tillför hästen något. För mig är det ett rejält paradigm-skifte.