Under mina första tio år som hästägare hade jag bara en häst och ”hobbyred”. Jag red ut mycket, red dressyr ibland, hoppade när tillfälle bjöds, tävlade några gånger om året och hade rätt kul med min häst.
Samtidigt hade jag en dröm om att rida mer och bli en sådan där duktig en som red hela tiden, vann stora tävlingar och som de skrev om i tidningen Ridsport. Fler tidningar fanns just inte på den tiden.
Detta tog fart 1990. Då hade min dåvarande hustru och jag fått våra första föl och det började ”trilla in” inridningshästar. Där följde fem år med mycket ridning, yrkesmässig ridning, ridning som skulle betala mat och boende. Jag skulle bli känd och duktig och kunna leva på mitt ridande. Så tänkte vi. Jag är idag förvånad att jag var den av oss som skulle rida. Hustrun var mycket mer drivande i vår verksamhet och hade större planer än jag. Det logiska hade varit att hon var den ridande, men hon såg till att jag red och tävlade.
Det kan ju låta som att jag nått mitt mål, och på många sätt hade jag väl det. Det kändes inte så för i drömmarna om målet ingick ju inte att mocka fyra timmar om dagen, vilket jag gjorde när vi hade 17 hästar i stallet.
Under dessa år förändrades känslan för ridningen. I och med att ridandet gick från en kul hobby till att det fanns en plan och ett mål med varje häst, så blev ridandet annorlunda.
Borta var att göra saker för att det kändes kul för dagen. Varje ridpass var en del av en plan. Till och med skogspromenaderna ingick i planen och blev alltså planerade istället för spontana.
Utvärderingen av ridpassen förändrades. Istället för att må gott efteråt och njuta över hur härligt det varit att rida, satt vi på kvällen och diskuterade vilka hästar som blivit ridna, hur de borde ridas nästa gång och hur vi skulle göra så jag kunde rida än fler hästar.
Det viktigaste med ridandet var att hästarna blev ridna enligt planen, helst skulle det gå så fort som möjligt så fler saker hans med under dagen.
Säkert läses detta av någon som kände mig på den tiden och som kan berätta att det trots allt inte blev så mycket ridet på Klemetstorp som det kanske låter. Även då hade jag ju samma mentala begränsningar som idag, och även då var det oväder allt emellanåt så ridandet blev rätt hackigt. Ändå var hela inställningen att ridandet skall skapa pengar och ridandet skall rationaliseras.
Efter fem år kändes det mera som tvång än som en dröm. Jag pratade med hustrun om att nu kan vi inte skaffa hit fler hästar; ingen ny häst förrän någon annan flyttar ut. Hon knorrade lite i början. Det var ju inte hon som mockade. Jag diskuterade med henne vad av allt vi gjorde vi egentligen tyckte var kul. En dag berättade hon att hon insåg att hästeriet inte var kul längre och att vi skulle avveckla hästarna. Och så lämnade hon mig.
I stort sett slutade jag rida samma dag, och avvecklade fort så många hästar som möjligt. Kalle och en unghäst blev kvar, men jag red knappt alls. Med tiden kom lusten till ridning tillbaka, men jag kan se att de yrkesmässiga åren hade påverkat mig.
Fortfarande 10 år senare tittade jag på klockan efter att jag ridit mina hästar och berömde mig för att ha hunnit rida många på kort tid. Lusten att rida ut var som bortblåst. När det varit en del av schemat och en del av en prestation kändes det inte kul längre. Att ha många hästar att rida kändes på något sätt fortfarande som ett kvalitetsmärke så jag har i alla år haft lite för många hästar att rida för att egentligen passa min hobby-ridning.
Det tog tid att komma tillbaka till den spontana glädjen i ridningen. Vad jag minns så var det inte förrän 2014, alltså 19 år efter min ”yrkeskarriär”, som jag började längta efter att rida för den glädje det gav mig. Ridning kändes fortfarande som ett jobb som skulle göras.
Det är nog först det sista året jag stadigt börjat längta efter att rida igen, och som jag rider för den glädje det ger i kropp och själ istället för att det känns som en del av jobbet. Det har alltså tagit nästan 25 år att komma dit. Jag börjar längta efter det ”oskuldsfulla”, planlösa ridandet jag hade före yrkestiden, och börjar längta efter att bara ha en häst att rida, en häst som är den där genuina kompisen man gör allt med. Därmed inte sagt att jag vill göra av med någon av mina hästar, men det kommer nog dröja innan jag skaffar en ny.