Jag undrar när jag första gången förstod att jag hade fel. Jag undrar när jag för första gången förstod att jag hade en avvikande inställning till ridvärlden.
Jag växte upp i en tro att ridkunskapen höll på att dö ut. Militären var avhästad, bilen uppfunnen sedan länge, alla bönder hade traktor och ingenstans behövdes hästen. Därför hade ju användandet av hästen rasat ordentligt de 50 år som föregick mitt intåg i hästvärlden. Jag fick tidigt en uppfattning att vi unga som började rida hade uppgiften att bevara och återupprätta hästkunnandet.
Med den inställningen gick jag som tolvåring till ridskolan, och med den inställningen anträdde jag senare mitt yrkesliv som ridlärare. Vi alla unga skulle återupprätta ridkunnandet!
Då fanns en organisation som hette Ridfrämjandet som hade som syfte att verka för ridningen som folksport och som alla ridklubbar var anslutna till. Jag läste som ung detta som att vi alla var avant-gardister som skulle sprida kunnandet om hästar och ridning till alla som ville lyssna – och helst till alla andra också.
Och jag trodde att alla delade min vision. För tonåringen Markus fanns det ingen annan anledning att hålla på med hästar. Jag var enkelspårig och blind för att andra kanske hade en annan syn på det hela.
I min andra vända som ridlärare, den akademiska, var jag fortfarande övertygad om att detta var vad alla ville. Det var därför den akademiska inriktningen växte sig stark, trodde jag. Vi var avantgardister som skulle visa resten av hästvärlden hur det skulle gå till. Det trodde jag.
Genom åren har det blivit många tillfällen där jag insett att alla inte insåg detta, men dem avfärdade jag som okunniga. Jag minns föräldrar som hävdade att ridskolan ju fanns för att barnen skulle ha trevligt. För mig fanns ridskolan för att vi alla skulle sprida ridandets budskap. Jag minns med en rysning alla elever som hellre galopperade än lärde sig något. Jag minns alla förvånade blickar när jag försökte få igång aktiviteter för att sprida och påverka ridningen runt om oss. Ingen verkade intresserade av det. Ingen verkade förstå vad det handlade om. Ingen verkade vilja gå i bräschen för att sprida ridandet.
Så kom en dag kommentaren som fick mig att börja fundera.
Jag höll föredrag och en av mina akademiska elever sade att hon ju nöjde sig med att kunna rida sin egen häst. Detta var nog första gången jag alls reflekterade på vad som sades, och inte bara avfärdade det som okunskap och bristande engagemang.
Kanske var det där jag första gången förstod att jag hade fel.
De allra flesta, såväl skogsmullar som ridskole-elever som tävingsryttare rider nog för att det ger dem en personlig kick, glädje, att rida. Jag undrar om någon alls tänker i mina termer om att vi genom vårt ridande skall påverka världen.
Analyserar jag mina unga tankar ser jag att de är naiva, men jag var så övertygad om att det var så det förhöll sig. Jag kände mig som en stolt avantgardist och som delaktig i en rörelse som skulle återupprätta något.
Om vi skalar ned ridandet till en personlig upplevelse och låter ridningen förvandlas till ett medel att uppnå personligt välbefinnande så blir mycket av alla konstiga saker jag upplevt logiska.
Ser vi ridningen som en boost för den egna själen blir det nästan logiskt att folk vill tävla. Då blir ju vinsten en extra ego-boost. Jag fick aldrig ihop hur vårt eget tävlande skulle underlätta vårt spridande av ridningen. Därför förstod jag aldrig argument runt tävlandet. Allt som sades om tävling verkade så egoistiskt och därmed onyttigt och fel.
Min nya insikt är att ridning är egoistiskt. Det är OK, till och med riktigt, att rida enbart för sitt eget välbefinnande. Jag förstod aldrig att det var så de flesta tänkte. Det är inte fel att det är egoistiskt. Det mesta vi gör på vår fritid, och i många fall även på arbetet, gör vi för vår egen skull. Det kan vi tillåta oss även med vår ridning. Att rida för glädjen hos oss och hästen - är nog det självklara skälet att rida.
Det kan nog upplevas som det skulle vara en befrielse för mig att förstå att jag bara rider för min egen skull men det gör ridningen mindre intressant för mig. Jag tycker det är kul att vara med mina egna hästar, men det är svårare att hitta motivation att anstränga mig med dem när jag insett att vi inte gör det för ett större syfte.