1984 hade den unge aspergergubben dömt ut hoppning. Det var en process som började redan 1976, men efter att ha gått två ridlärarkurser på Strömsholm kände jag att hoppning var ointressant.
Enda syftet med hoppning jag kunde se var att man hoppade för att kunna hoppa. Vad man sedan skulle ha denna hoppkunskap till, mer än att hoppa, kunde ingen förklara. Jag tyckte inte det verkade tillföra något till hästens utbildning och det vi lärde oss på Strömsholm var absolut inte genomförbart på ridskolan jag arbetade på och jag kunde inte se att sådant hoppande skulle göra mina elever på ridskolan till bättre ryttare.
Hoppning verkar bara finnas på schemat för att någon hade kommit på att hoppning kunde man tävla i. Någon ”riktig” ridning tyckte jag därför inte att hoppning var. Efter 1984 har jag inte heller hoppat många hinder eftersom jag inte sett anledning till det.
Tänk om någon kom på att man skulle tävla i baklängesridning, där man satt baklänges på hästen. Då skulle detta funnits på schemat. Lika onödig kände jag hoppningen.
Därför blev aspergergubben dressyrryttare. Dressyr kläs ju in i ord som relaterar till att hästen blir mer och mer ridbar, viket hoppningen inte gör. Man talar om lösgörande övningar, lydighetsövningar, stärkande övningar, samlande övningar, gymnastiserande övningar och så vidare. Dressyr kändes som logik och vetenskap. Det gjorde inte hoppningen. Därför kände jag mig efter Strömsholm som dressyrryttare.
Med tiden märkte jag emellertid att de flesta övningar inom dressyren gör man av samma anledning som man hoppar: För den egna upplevelsen tillsammans med hästen, för ren och skär glädje - för att det är kul. Detta gick ju långsamt upp för mig när jag märkte att främst dressyrryttare red dressyrens övningar. Kanske var dressyrens övningar efter allt inte mer användbara för att skapa en ridhäst än de andra disciplinernas övningar?
Detta vet jag nu, och jag funderar ofta på vad jag hade tänkt om jag 1984 hade förstått att dressyr rider man – för att kunna rida dressyr på samma sätt som man hoppar för att hoppa och att ingen av discilpinerna har ett högre värde än den andra. Det finns inte större anledning att träna dressyr än att träna hoppning. Det är två likvärdiga sporter.
För mig var den gången glädje och njutning inte nog som mål. Jag letade efter vetenskapliga paramatrar, en allmän ridning på något sätt som är svårt att förklara.
Tänk om denna insikt drabbat mig redan 1984, vad hade hänt med mig då? Hade jag gett upp dressyrridningen också och känt samma ångest inför den som jag länge kände gentemot hoppningen?
På den tiden fanns ju i Sverige inga andra ”alternativ” än dressyr och hoppning så vad hade varit kvar för mig att utforska i min strävan efter att förstå hur man utbildar ridhästar? Hade jag kanske tyckt att allt bara var luft och slutat rida helt?
Vem vet.