Asperger-memoarer : Kvalitets-test

-
05 maj 2017

Någon gång runt 1980 började man visa upp fyra-åriga hästar i kvalitets-test. Sedan dess har det bytt namn flera gånger och heter väl 4-årschampionatet idag. Kvalitetstestet marknadsfördes som att alla fyraåringar skulle testas så avelsföreningen kunde få ett tidigt resultat på vad de åstadkommit med aveln.

Den unge naive aspergergubben tyckte detta var en utmärkt sak. Tillsammans kunde alla vi med 4-åringar hjälpa avelsföreningen att förbättra aveln. Jag kände det som en plikt att vara med, en plikt jag var stolt över.

Jag hade bekanta med 4-åringar som valde att inte vara med eftersom de ansåg sina hästar vara för dåliga. Där höll jag brandtal om hur viktigt det var att även dessa hästar var med i 4-årstestet så avelsföreningen fick en fullständig bild av avelsarbetet och även kunde lära sig vilka kombinationer som inte gav bra hästar. Jag tror inte någon av mina bekanta hörsammade mina uppmaningar.

Det enda jag egentligen tyckte var lite konstigt var att vi som kom dit och visade våra hästar skulle betala för det. Ville avelsföreningen ha denna mönstring kändes det rätt att de betalade, inte vi. Men, nåväl, det fick väl vara. Jag åkte iväg med min Kalle till kvalitetstestet och tog mig stolt igenom de fem stationerna.

Det är nog en av mitt livs stoltaste häst-dagar. Jag kände att jag hade gjort nytta för svensk avel.

Senare begrep jag att jag hade fel. Syftet med kvalitetstestet var inte att aveln ville ha en allmän bedömning av 4-åringarna. Man döpte om det till kvalitets-tävling och det började delas ut priser. Det började skrivas i tidningarna om vilken häst som var bäst och allt visade sig vara en varudeklaration av den enskilda hästen och en ego-boost för dem som hade bra hästar.

Jag kände mig så lurad och besviken.