Jag brukar jämföra asperger med att vara färgblind. Båda handikappen gör det omöjligt att se de där nyanserna som alla andra tar för givet, för den färgblinde i just färger och för mig som spie i det mänskliga samspelet.
Tänk dig att du är kraftigt röd/grön-färgblind och trivs bra på landet med de gröna skogarna, de gröna ängarna och alla små hus i samma färg … Nu erbjuder du dig att måla husen och åker till affären för att köpa färg till det röda huset med gröna dörrar. Du ser förvisso inte själv skillnad på dem, men tror det går bra ändå. I affären blir du bort-pekad till hyllan med utomhusfärg och expediten undra om du känner igen vilka färger det var på huset … Du försöker förklara …
Du får i alla fall med dig färg hem och börjar glatt måla din kompis hus. Trots att du gör ditt bästa och själv är nöjd med resultatet så ser kompisen inte glad ut. Du får höra en massa om ”det måste du väl se” och ”såg du inte hur de andra gjorde” och ”du måste väl först att” …
Du ser fortfarande ett hus i samma färg som träden och fälten och kan inte se skillnaden hur mycket de andra än förklarar.
Nu är jag inte färgblind så jag vet inte hur det är att vara färgblind, men jag har asperger och vet hur omöjligt det är att se och veta skillnad på en väldigt massa andra saker som andra folk känner igen och kan skilja på, som ifall man själv eller någon annan är arg, irriterad eller frustrerad. Eller att se skillnad på vad som är modernt och vad som bara är fult. Eller att lägga märke till vilka kläder folk har på sig och hur de skiljer sig från dem man själv har. För mig är skjortor just skjortor och jeans är blåa. Finare nyanser som snitt och modefärger, ja det klarar jag inte att varken notera eller förstå.
Min asperger gör att mitt filter har grövre pixlar, utan nyanser.