Några elever och jag pratade om detta att rida för instruktör i går. En annan ridlärare som var på plats menade, just som jag, att ta nu tillfället att visa upp allt som är svårt och alla problem ni har, så ni kan få hjälp. Hon, liksom jag, led lite av att elever försöker rida så bra de bara kan när det är lektion. Den stunden behöver man ingen instruktör, det är sina svårigheter man behöver hjälp så visa dem för instruktören.
Där slog det mig, att lika dant gjorde jag de gånger jag tävlade. Det heter så fint (eller hette på den tiden) att man tävlade för att få veta var man står. För mig lät det, utan att jag visste om det, som att man skall reda ut var ens lägsta-nivå är. Alltså försökte jag rida lite laid back på tävling, så mina problem syntes och domaren kunde kommentera dem på kritik-lappen.
Inte undra på att jag aldrig vann något.
Än idag tycker jag emellertid att det känns som att fuska att försöka rida så bra som möjligt. Hur bra saker går när jag anstränger mig som mest vinner jag inget (no pun intended) på att reda ut. Bättre är att veta hur jag rider en helt vanlig dag. Det är ju det som skall förbättras.