Under de senaste året har jag funderat mycket över socialt samspel. Det har blivit allt mer av sådana funderingar efter hand som jag inser hur lite av det jag begriper. En sak som jag med förvåning upptäckte för ett tag sedan, är att när folk gör saker tillsammans är subjektet oftast viktigare än objektet.
Det började med att jag en dag förstod att julfirandet handlar om att stärka banden inom gruppen, i detta fall familjen. Efter det har tankarna vandrat runt detta tema, tills jag en dag förstod att nästan all aktivitet folk gör i grupp, görs för att gruppen känns viktig, viktigare än aktiviteten i sig.
Där kunde jag enklare förstå varför folk gör saker tillsammans, trots att de aldrig gör samma sak ensamma. Det viktigaste är inte vad man gör, utan att man upplever gemenskap och samhörighet.
Min tanke gick till hur man hoppade hage på skolgården. Att säga ”jag vill inte hoppa hage” togs emot som ”jag vill inte leka med er”.
Det vore fint om en sådan insikt gjorde mig glad och lugn, men den föder bara en massa nya frågor. Varför behöver strävan att vara tillsammans döljas av en aktivitet? Min förståelse för att umgås har alltid handlat om att sitta vid köksbordet och samtala. Att behöva promenera i skogen, gå på fest, hoppa hagen fira jul eller annat för att man vill umgås, det känns krystat.
Mina nya upptäckter om världen gör den tyvärr inte mera tilltalande för mig. Jag känner istället en än större avsmak och kommer nog även framöver bara göra sådant som är så intressant att jag vill göra det även när jag är själv.