Jag blev hänvisad till nedanstående ted talk-avsnitt eftersom där pratas om att blunda, titta bort och liknande när man pratar, det som oftast kallas bristande ögonkontakt.
Är man uppvuxen med asperger har man ofta fått höra arga kommentare att ”varför tittar du inte på mig när vi pratar?”. Försöker man vid ett kommande samtal titta på någon får man, speciellt om det är en flicka, surt höra ”vad fan glor du på?” eftersom jag tydligen tittat för länga på flickan. Hur vet man vad lagom mycket ögonkontakt är?
Ögonkontakt är svårt. Denna ted talk fick mig att tänka på fyra saker
1) Hon har rätt när hon säger att titta bort handlar om koncentration. (visst sade hon det?) Jag känner att ögonkontakt ofta blir för närgånget, och att det blir för mycket intryck varför jag hellre landar med blicken på något neutralt. Således borde vårt bort-tittande vara aspergerfolkets sätt att kunna koncentrera oss på samtalet.
2) Samtidigt förklarar hon fint varför det gör folk osäkra när vi tittar bort, eftersom vi då känns opålitliga.
3) Kanske är det därför jag trivs bäst vid samtal där man har ingen eller mycket liten ögonkontakt, som vid telefonsamtal eller där man sitter bredvid varandra. Bilåkning är ett skönt sätt att umgås.
4) För sådär 10 år sedan cirkulerade en skrift på nätet, där en människa förklarade för oss med asperger hur omvärlden fungerar. Bland annat skrev hon att man inte känner själv om man luktar illa, men hon skrev också att man inte skall titta den andre i ögonen hela tiden eftersom det blir lika obehagligt för denne som om vi inte gör det alls. Lagom ögonkontakt-tid är tydligen 40% av samtalstiden. Hur detta skall fördelas under samtalet överlåter jag åt andra att reda ut.