Asperger-tankar : Intentionalitet

«Föregående - Nästa»
13 maj 2020

Jag lärde mig ett nytt ord idag: Intentionalitet. Enkelt uttryckt handlar det om hur medveten man är om interaktionen med omvärlden och hur man klarar att förstå den. Det finns basalare beskrivningar om intentionalitet, men jag tänker här rikta in mig på hur det fungerar i relation till andra människor.

Intentionalitet delas in i i grader, där varje grad enkelt verkar kunna uttryckas som hur många människors tankar och känslor det är mellan dig och det studerade objektet.

Citaten kommer från

https://sv.wikipedia.org/wiki/Intentionalitet#Grader_av_intentionalitet

Att jag fastnade för intentionalitet beror på att jag läste att aspergeubbar har svårt med högre grader av intentionalitet.

Första graden innebär bara att man är medveten om något hos sig själv eller i sin omvärld. "Jag är hungrig" eller "Där finns ett äpple" eller "Jag tycker han är en tråkmåns" är alla exempel på första gradens intentionalitet. Alla djur med någon form av enkelt medvetande kan ha intentionalitet av första graden.

Detta är ju inget konstigt. Man lägger märke till saker och reflekterar över dem. Så långt är jag med.

Andra graden betyder att någon har en föreställning av intentionaliteten hos någon annan. Det innebär att man kan leva sig in i en annan människas psyke. På engelska kallas detta theory of mind, mentalisering, en uppfattning om vad som försiggår i någon annans huvud. "Jag tror att du gillar mig" är ett exempel på detta.

Här blir det svårare. Här skall man alltså räkna ut vad en annan person uppfattar och vad en annan person vet och känner. Man skall förstå att någon annan kanske upplever en tredje person som en tråkmåns. Där kör jag fast, sådant fungerar sällan. Jag har ofta missat att folk är arga på mig och ändå glatt betraktat dem som vänner. Lika ofta missade jag som ung om flickor var intresserade av mig. Sådant fick andra berätta för mig.

I grundläggande saker klarar jag emellertid andra graden:

Sally och Ann-testet kan användas för att undersöka om en person klarar andra gradens intentionalitet. Vi berättar då om dockorna Sally och Ann, där Sally har en boll som hon lägger under en duk i sin korg. Medan hon är borta, flyttar Ann bollen till en låda med lock. Frågan är nu var Sally kommer att leta efter bollen när hon kommer tillbaka. Åhörarna vet var bollen finns, men om de inte klarar andra gradens intentionalitet, kan de inte förstå att Sally kan ha en annan uppfattning än de själva. Barn under fyra år klarar inte det, utan säger att Sally direkt kommer att leta i lådan, eftersom bollen faktiskt finns där.

På den nivån fungerar det bra för mig. På denna basala nivå klarar jag av det. Värre är den delen att förstå vilka känslor en person känner när den gör eller ser något. Att liksom automatiskt förstå att någon är glad, ledsen, arg ointresserad eller något annat är inte lätt. Speciellt är det svårt att i förväg veta hur en person kommer att reagera, vilket gör att jag ofta beter mig fel och dumt.

Delfiner, schimpanser och andra storprimater utom människan verkar bara ha en viss liten inlevelseförmåga, alltså knappt andra gradens intentionalitet. Övriga primater saknar förmågan fullständigt. Mycket av djurens beteenden kan förklaras på annat sätt än med äkta inlevelse, men människor har en tendens att besjäla djur (och ibland även döda ting) mer än vad som kan försvaras vetenskapligt.

Lägg till autister i listan ovan, så stämmer det bra.

Tredje graden är att någon har en föreställning av någon annans föreställning av intentionaliteten hos en tredje. "Jag misstänker att han inbillar sig att hon tycker om honom" är exempel på det. Denna grad är intressant därför att jag då kan leva mig in i mitt eget psyke som det ter sig för någon utomstående, jag kan se på mig själv utifrån. Då kan jag också medvetet försöka påverka andras bild av mig, jag kan ha en åsikt om hur jag med olika åtgärder kan förändra denna bild. Det ger stora möjligheter till medveten social anpassning.

Här blir det riktigt svårt. Att förstå hur någon upplever en annan person, eller upplever mig, det undrar jag alls om jag klarar. Det är möjligt att jag gör det, men det känns inte så just nu.

Högre grader behövs exempelvis när en författare skriver romaner. Författaren vill exempelvis att läsaren ska förstå att huvudpersonen misstänker att rivalen inbillar sig att flickan tycker mer om honom än om huvudpersonen. De flesta människor klarar upp till fjärde eller högst femte gradens intentionalitet i kedjor av typen "Peter är övertygad om att Johanna tror att Sally önskar att Peter ska anta att Johanna planerar …".

Nej. Det där går inte alls. Jag kan knappt reda ut det när jag läser texten.