Asperger-dagbok : 12 maj 2020

«Föregående - Nästa»
12 maj 2020

Ju äldre man blir, ju mer sällan gör man nya saker. Idag har jag gjort en ny sak som jag aldrig gjort förr, och två saker som jag inte gjort på länge.

Det nya är att jag har betalat en räkning via bank-appen på telefonen. I mer än 15 år har jag betalat över datorn, med inloggningsdosa på post- och bank-giro, men idag provade jag för första gången det där med att fotografera av OCR-koden.

Det kändes så där. Jag är inte så förtjust i att göra saker på telefon, med liten skärm och bara en hand ledig, men räkningen blev i alla fall betald, som ett roligt experiment. Jag tror jag kommer fortsätta betala över datorn.

Innan vi skrev 2000 betalades ju allt via post- och bankgiroblanketter tillsammans med en handskriven betalningsorder som skulle undertecknas och skickas in i speciella kuvert till betalningsförmedlaren. På den tiden jag höll på med det kändes det lika konstigt att betala över datorn som det nu kändes att göra det över telefon.

Swishat har jag gjort tidigare, därtill är man liksom nödd och tvungen.

Så har jag cyklat första gången sedan vintern. 'jag trivs med att cykla. Det är roligt och jag känner mig ungdomlig, åtminstone den första kilometern tills mjölksyran sätter in. Denna gång var det bara 400 meter jag cyklade, till soptunnan och tillbaks, så det blev ingen mjölksyra.

I samband med att jag läst på om asperger har jag lärt mig ordet "motivationsstyrd". Det används nästan bara om oss autister och betyder att vi har svårt att göra saker om vi inte känner oss väldigt motiverade. Därför blir det inte att jag ger mig ut och nöjescyklar trots att jag gillar att cykla. Behövs det så cyklar jag gärna, men vem behöver cykla nu när man har bil? Annat var det i tonåren. Då cyklade jag några mil om dagen, men då behövdes det, till skola och till stall.

Till sist den största nyheten: Jag har gymnastiserat! Jag tror faktiskt det är första gången jag frivilligt ägnar mig åt gymnastik. Det blev lite mer eller mindre påtvingad sjukgymnastik i samband med att jag fick en höftprotes för några år sedan, men annars har det nog aldrig hänt. Jag blev befriad från gymnastiken i skolan, från femte klass, indirekt för att jag mådde så mentalt dåligt av att behöva vara med. Oviljan mot gymastik har suttit i sig, bara tanken skapar ångest. Däremot har jag aldrig haft något emot att röra mig och ta i, Om det behövs. Jag har cyklat och ridit och burit och snickrat en farlig massa genom livet - när det behövs.

Idag stod jag och gymnastiserade framför ett gymnastikprogram på TV1. Jag har tittat på programmet några gånger och känt mig lite sugen. Det är ett avskalat program med en medelålders dam som varken har på massa musik, pastellfärjade benvärmare eller hårband. Inte heller ropar hon "Ta i" och "Kom igen!" Hon visar i lugn och ro hur man gör i en vanlig träningsoverall och då kändes det lite lockande att vara med. Och det var jag. Jag kommer nog göra det igen.