1970 började aspergergubben mellanstadiet. Det betydde att vi fick ny klassföreståndare, men också att vi fick en gymnastiklärare och att gymnastiken delades upp mellan pojkar och flickor. Innan dess hade hela klassen gymnastiserat tillsammans och vår snälla klassföreståndare lett gymnastiken. Jag minns inte så mycket av gymnastiken i lågstadiet, mer än att det fanns prickar i golvet i gymnastiksalen som man skulle stå på ibland, i snygg ordning på raka led, och utöva sin gymnastik.
Men nu var det mellanstadie och vi fick en ung man som gymnastiklärare. Han hade mustasch och riktiga gymnastikskor. Fröken i lågstadiet hade nog haft sockiplast, eller något liknande. Jag tyckte inte om vår nya gymnastiklärare. Han var en sådan där ung tuff man, en typ av människa jag nog inte träffat på tidigare, och nog inte varit beroende av.
Nu började gymnastiken bli allt mer obehaglig för mig. Troligen försökte vår gymnastiklärare heja på oss. Vad jag än gjorde, var jag alltid sist och gjorde liksom alltid fel. Väldigt många övningar kändes för svåra, för obehagliga, för jobbiga och liknande saker.
Uppvärmning var att springa tre varv runt handbollsplanen. Efteråt var jag trött och andfådd, vilket kändes obehagligt. Andfådd trodde jag var likvärdigt med dålig, så redan efter uppvärmingen kände jag mig dålig.
Så skulle det spelas boll. Jag lekte ju knappt med kamraterna på rasterna, och inte dem med mig. Nu skulle jag vara med dem i ett lag och sparka boll, vilket jag inte förstod hur man gjorde eller varför man gjorde. Jag såg till att bli ytterback och stod i ett hörn av planen i hopp om att bollen inte kom till mig.
Det skulle hoppas längd. Sanden började två meter bortom avstamps-brädan. Jag trodde inte jag kunde hoppa så långt, så jag sprang fram och visste redan då att jag inte skulle hoppa utan saktade av och gick åt sidan.
Man skulle hoppa över höga plintar och man skulle göra frivolter. Inget av detta var saker jag vågade, så jag löste det på samma sätt som med längdhoppet.
Det fanns många fler saker man skulle göra som lille aspergegubben inte ville eller vågade. Magistern skällde på honom för att han inte ansträngde sig, inte ville, inte försökte. Han hade rätt. Jag ville inte.
Man skulle byta om och duscha efteråt, tillsammans med pojkarna i klassen och parellellklassen, som ofta retade och skrattade åt aspergergubben. Min familj bodde omodernt. Vi hade ett toalettrum med handfat, inget badkar, ingen dusch. Jag visste hur man tvättade sig och höll sig ren i ett handfat, men jag visste inget om hur man duschade. Magistern kom ibland in i omklädningsrummet och kollade så vi duschade. Jag lyckades ändå oftast smita.
Gymnastiken blev för jobbig. Jag började maska, jag började ”glömma” gymnastikkläderna. Jag började skolka gymnastik-dagar. Skolan ringde till mamma, som försvarade hennes son som en mamma skall.
Till slut ringde mamma vår husläkare, gamle Doktor Wendt. Jag hade, som tur var, en medfödd liten ryggmärgs-skada som man då ännu inte visste hur allvarlig den var, så han skrev snällt ett intyg på latin som sade att jag inte skulle vara med på gymnastiken.
Så slapp jag gymnastiken. Nu slapp jag må dåligt i skolan. Seden hösten 1971 har jag inte satt foten i en gymnastiksal. Ångesten är fortfarande för stor. Min ryggmärg har alltid fungerat som den skall. På fritiden gjorde jag en väldig massa aktiva saker: Cyklade, red, lekte, klättrade i träd, sådant där som barn gör. Det fundgerade utmärkt i leken där ingen hejade på mig och jag själv valde hur svårt och farligt det skulle vara.