Det här är tant Annie på Runna. När jag var barn bodde hon i granntorpet till vårt sommarställe.
Tant Annie var född i slutet på 1800-talet och hade varit först piga och sedan hushållerska på en större gård i Buarås. Det påstods att hon trodde hon skulle få ärva något efter bonden men inte fick något alls varför hon flyttade hem till sin barndoms stuga.
I den lilla stugan levde det tre syskon: Tant Ida, tant Annie och farbror Klas. Alla hade arbetat annorstädes och flyttat hem till stugan på gamla dar. De levde ett liv som få svenskar skulle klara av idag eftersom kunskapen gått förlorad. Tant Ida dog redan på 60-talet så henne har jag inga minnen av.
Stugan hade elektricitet indragen, men den användes bara till belysning. Maten lagades på samma vedspis som höll värmen, och vattnet bars in i en spann från brunnen. Jag kan ännu minnas känslan när man kom in i köket på Runna. Där var varmt varmt eftersom spisen eldades hela dagen även på sommaren, så matlagningen skulle fungera. Det luktade en blandning av kaffe och instängt där, och tant Annie var så glad så glad när hon fick besök, trots att vi nog betraktades som underliga stadsbor. Hon pratade en utpräglad och långsam västgöta-dialekt som skilde sig rejält från det språk jag hörde hemma i Partille, bara några mil bort. Kattungar kallades kättlingar och ugnen hette ommen. Jag minns tant Annie i bruna tjocka strumpor, med tofflor på föttena, mörk klänning, förkläde och kofta, som hämtad från Emil i Lönneberga.
Det bjöds på kokkaffe i stugan, så svagt att man kunde se botten på den lilla koppen. Vi barn fick nog saft, och troligen serverades det kakor. När det var dukat sade tant Annie ”var så god att sitt nära”. Då flyttade stolarna fram till bordet. Innan dess satt vi efter väggarna.
Det var tomt i ladugården, korna var borta sedan länge, men det fanns höns och kycklingar på gården. Tant Annie sålde lite ägg. Hennes brorson var ICA-handlare och tog emot äggen. Ibland fick tant Annie utgången grädde av honom, som hon vispade till smör. Det var för små mängder för att ta fram kärnan.
Farbror Klas såg man sällan. Han höll sig liksom undan. Folk-skygg, sade man.
I stugorna runt om i skogen fanns det flera gamla människor som levde som om det var 1800-tal. Dessa gamla torpare var min enda kontakt med landsbygden varför jag länge trodde att så levde alla på landet. Jag blev nästan besviken när jag senare upptäckte att det fanns bönder som hade elspis och TV.
Dessa gamla människor med sitt enkla liv var min barndoms hjältar. Jag såg upp till dem, tyckte om dem, ville bli som dem.
Bilden är tagen 1964.
