Efter gymnasiet och lumpen stod jag färdig att söka mitt första jobb. Jag ville bli ridlärare så jag letade sådana jobb bland annonserna i tidningen Ridsport, men även jobb som hästskötare i Tyskland. Det senare var den tidens sätt att förkovra sig inom hästeriet. I Sverige fanns just inga handelsstall eller tävlingsstall. Dessa tillhör en senare tid så man fick åka till Tyskland.
Jag sökte ett jobb på ridskolan i Orsa, och var upp och tittade på det. Jag kommer ihåg hur jag på resan hem antecknade alla negativa saker jag kunde hitta med jobbet: Jag skulle arbeta ensam på ridskolan, jag kände mig underkvalificerad, kunskapsnivån verkade låg, anläggningen följde inte Ridfrämjandets standard, o.s.v. Jag bestämde mig för att inte ta jobbet men när klubben ringde och erbjöd mig det blev jag troligen smickrad, för jag tog det. Orsa motsvarade ju min längtan till en liten ort norrut, så det kändes ju spännande
Så flyttade en ung man som varken kunde laga mat eller sköta en tvättmaskin till en lägenhet 52 mil hemifrån. Det blev inget bra.
Min hästerfarenhet bestod ju bara av att själv vara elev på ridskola. Det hade jag varit i sju år, och jag hade hjälpt till att motionera privathästarna på anläggningen. Förvisso hade jag haft några ridlektioner, men inte var jag erfaren nog att sköta en ridskola. Att som naiv 20-årig grabb ta hand om ett gäng stallflickor mitt i puberteten, ja det blev inget bra.
Snart märkte jag hur bedövande vackert det var i och runt Orsa. Det kan jag sakna ibland. Det kändes lite fel att bli betagen av Dalarnas skönhet. Alla tycker ju att Dalarna är vackert och att då som ung rebell tycka likadant kändes inte bra, men det gjorde jag.
Den lilla ridskolan var några små knuttimrade byggnader i utkanten av samhället. Spiltorna var för smala till och med för ponnyerna som stod där och boxarna för de stora hästarna var 2½ x 2½ meter. Det gillade jag inte och hoppades att få med mig klubben på att förbättra. Under min tid där funderade jag på om dessa hästar verkligen hade det sämre än hästarna på den godkända anläggningen i Partille, där jag växte upp. Hästarna i Partille såg aldrig en hage och under vintern såg de aldrig dagsljuset. De gick direkt från stall till ridhus – och tillbaka igen. Men allt var godkänt. I Orsa var förvisso nattens spilta trång, men hästarna gick i hage hela dagarna. De reds utomhus på ridbanan – ridhus fanns ju inte – och de reds ofta i skogen av sina skötare. Trots de små spiltorna hade de ett rätt bra liv.
Min bristande arbetslivserfarenhet gjorde sig ju snabbt påmind. Det var fel att gå direkt från skolan till en ”chefsbefattning” på en ridskola, hur liten den än var. Jag hade inget begrepp om hur man skötte en anläggning eller servade kunder. Det blev åtskilliga konflikter både med elever, styrelse och folk i bygden.
Vad ingen visste på den tiden, inte ens jag, var ju att jag led av asperger syndrom. Begreppet var ju inte ens uppfunnet. Det skapade stora problem för mig och jag fick mina första djupare depressioner i Orsa.
Samtidigt trivdes jag i den lilla byn. Jag fick kamrater och lärde mig att åka raggarbil, jag fick undervisa och hålla ridlektioner, vilket ju var vad jag ville och det var som sagt så vackert över allt. Jag var runt på en del tävlingar och jag åkte regelbundet och tränade på min häst Jack för Kerstin Ahlgren i Mora. Jag utvecklades både som ryttare och människa.
Klubbens ekonomi var dålig. Efter två år sade de upp mig och lade ner verksamheten. Jag har sedan dess funderat på om det var klubbens sätt att bli av med mig. Det var ju helt fel jobb för mig. Istället blev jag ridlärare i Avesta. Där var det inte lika vackert men det var en mera normalstor klubb med ridhus och jag slapp vara chef. Det passade mig mycket bättre. Där blev jag uppskattad. Det var jag aldrig i Orsa, mer än av kanske en och annan elev.
