Troligen känner tävlingsryttaren samma goa känsla i brösten efter en tävlingsdag som jag känner när jag skrittar in på gårdsplanen efter en härlig skogspromenad med Blixten. Troligen är det tävlandets hela syfte: Att få deltagarna att känna sig nöjda och må bra.
Troligen trivs tävlingsryttare med atmosfären på tävlingsplatsen. De känner sig nog delaktiga, inspirerade och, tja, hemma. Kanske tycker de att det är spännande att vara där. Kanske tycker de det det är mysigt.
Troligen har tävlingsryttare försökt förklara detta för mig genom åren: Att de gör det för att det är kul och att ingen större anledning än så finns till det. Ändå har jag inte förstått det förrän nyligen. Detta har försvunnit i bruset av allt annat som har sagts om tävling och som fått tävling att verka som något viktigt.
Troligen är alla införstådda med att ridklubbens syfte är att få medlemmarna att ha kul tillsammans, medan jag sett ridklubben som en kamporganisation där vi som är med skall få fler att vilja rida. Att det var för vår egen skull gick mig förbi.
Jag undrar vem jag blivit om jag förstått allt detta i tid.